I höstas släpptes rapporten ”Kristen tro på glid” som återigen visar att två tredjedelar av de barn och ungdomar som växer upp eller deltar i kyrkans verksamhet lämnar kyrkan innan vuxen ålder. Det konstateras att om pingströrelsen skulle ha behållit alla de barn och ungdomar som vuxit upp och lämnat skulle rörelsen ha en miljon medlemmar i dag. I stället har niohundratusen människor passerat och valt att bygga sina liv utanför den rörelsen. Liknande statistik går att finna från övriga frikyrkosamfund. Det här är en överlevnadsfråga för rörelserna, konstaterar man.
Med tanke på det intresse som finns inom kyrkan kring den här frågan vill vi lyfta upp en dimension av denna statistik som det ännu talas väldigt lite om. Nämligen de trauman som skapats i den kyrkliga miljön och/eller som följer av att du lämnar den. Religionstrauma är begreppet för de sår och skador som en uppväxt i religiös kontext kan orsaka. De smärtsamma erfarenheter som kan påverka i flera generationer om det inte bearbetas. Alla som växer upp i kyrkan får inte trauman men det finns de som får det.
Ett trauma är resultatet av en chockartad och/eller smärtsam upplevelse som skapar så pass mycket stress och överväldigande känslor att de är svåra att hantera, enligt psykologiguiden. Exempel på trauman från en kyrklig kontext är andliga övergrepp, till exempel där Gud eller andemakter används för att kontrollera en person. Det kan vara så kallad ”gaslighting” vilket innebär att den utsatta beskylls för att vara problemet. Sexuella övergrepp sker i kyrkans rum såväl som i andra rum i samhället, dock finns erfarenheter av hur en kyrklig kontext kan lägga ytterligare sten på börda. Till exempel, genom att utsatta inte blir trodda, tvingas/stressas till att förlåta förövaren och/eller att de anses vara problemet. Utfrysning kan i sig bli ett trauma och är en vanligt förekommande erfarenhet från dem som väljer att lyfta problem eller lämna ett sammanhang.
[ Bara en av tre i tonårsgänget förblir aktiv i frikyrkan som vuxen ]
Trauman kan även uppstå genom en viss sorts undervisning men också sättet som en församling väljer att hantera konflikter på. I Facebookgruppen ”De Fria Fåren” som i skrivande stund samlar över 600 personer i sitt nätverk finns personer från alla samfund och församlingstyper. Det handlar inte enbart om ”exotiska fall” som det ibland kan talas om. Den gemensamma nämnaren är uppväxten eller engagemanget i en kyrklig kontext och de ibland negativa följder som kom av den. Det som komplicerar traumaproblematiken från en religiös kontext är ofta att skadorna uppstått under lång tid och att de omfattar individens existentiella helhet som till exempel identitet, tillhörighet och livssyn.
Att vända bort blicken, undvika att ta i de obekväma frågorna, förminska de erfarenheter och sår som skapats är inget annat än ignorans.
— debattörerna
Den som utsatts för ett trauma har ansvar att sätta sig själv i säkerhet. Att lämna och dra sig undan är ofta de enda verktygen som är möjliga. Den vård som den utsatta skulle behöva är ofta svår att få. Från kyrkans håll är det vanligt att omges av en kompakt tystnad. Från samhället finns en oförståelse för hur djupt en religiös tro präglar en person. Den som lämnat hamnar inte sällan i ett ”mellanförskap” ett ingenmansland där man tvingas reda ut teologiska, existentiella och psykologiska knutar helt på egen hand. Vården börjar få bättre kännedom kring hur ett trauma kan se ut och vilka följder som kommer av det. Men det finns mycket kvar att önska när det kommer till kännedom om religiösa trauman.
[ Unga som lämnat frikyrkan berättar: ”Den Gud jag tror på fick inte plats i kyrkan” ]
Alla som väljer att gå vidare från en kristen verksamhet har inte ett religiöst trauma, men många har det och kan dyka upp i annan statistik över psykisk ohälsa i vårt samhälle. Vi ser att behovet av ökad kunskap på området är stort både i kyrkorna och i samhället. Vi tror inte att någon kristen ledare eller församling medvetet bidrar till att skapa trauman. Över tid är det dock svårt att ducka för den kritik och de frågor som lyfts. Det här är ju inga nya frågor, även om termen ”religionstrauma” är det. Att vända bort blicken, undvika att ta i de obekväma frågorna, förminska de erfarenheter och sår som skapats är inget annat än ignorans.
”Varför ska vi lyssna till dig, du har ju lämnat” är en vanlig reaktion när kritik lyfts kring destruktiva beteenden eller strukturer. Om det nu är en överlevnadsfråga att vända trenden i den frikyrkliga medlemsstatistiken, borde då inte en av frågorna högst på listan vara att ta in berättelser från dem som valt att gå vidare?
Det sägs att det finns en folkgrupp som betraktar sjukdom som en gåva, därför att när en är sjuk får hela samhället chans att rätta till något som är fel och som orsakar sjukdom. Det påminner om Paulus ord om att när en kroppsdel lider, lider hela kroppen. Vad skulle hända om kyrkan i stället för att amputera bort den kroppsdel som skadats i stället tog sig tid att undersöka orsakerna och göra de förändringar som krävs för att skapa hälsa och helhet igen?
[ Frida Park: Förlåt, för de gånger då vi ropat “synd” där vi skulle proklamerat “nåd” än högre ]
