Debatt

Riktig mat kan man skaffa utan att kännande varelser tar skada

Om vi låter icke-skadandets etik kasta ljus över middagsbordet kan bönbiffar och falafel framstå som riktig mat och de godaste av rätter, skriver Pelle Strindlund.

Nu i söndags, den 16 april, hade Patrik och Patricia namnsdag. Den som givit internationell spridning åt dessa namn är sankt Patrick (cirka 385–461), prästen och missionären som kristnade Irland. En medeltida munk vid namn Jocelyn av Furness skrev en legend om honom och berättar där vad som hände när fader Patrick skänktes landområdet Ardmachia, i nuvarande Nordirland:

Sankt Patrick gick omkring och betraktade platsens skönhet och gynnsamma läge när han stötte på en hind som låg på marken tillsammans med sin kalv. Sankt Patricks följeslagare ville döda henne, men den fromme fadern förbjöd dem att göra detta. Och för att visa vilken kärleksfull medkänsla han hade med Guds varelser tog den helige fadern kalven i sina armar, klappade och smekte honom, och bar honom ända till en skog belägen i norra Ardmachia. Och hinden följde likt den tamaste tacka den barmhärtige bäraren till dess att hon fick tillbaka sin kalv, som släppts och fått springa.

Ett annat möte mellan människa och hjortkalv skildras i ett Youtubeklipp från 2021. Ebba Busch är inbjuden att jaga dovhjort på marker utanför Åtvidaberg och står i en jacka med vinterkamouflagemönster, och hörselkåporna uppskjutna ovanför öronen. Det är en vacker februaridag. “Vi ska se om vi kan hitta någon dov som ligger och njuter i solen”, säger hon i en intervju med jaktkanalen Side by side. En ensam kalv kommer från skogen och saktar ner i slänten framför Busch. Han står i djupsnö. Busch avlossar ett skott, därefter ytterligare ett – djuret faller ihop. Med ett rep släpar hon den döde genom snön.

Det är emellertid inte givet att alternativet till köttindustrins korv stavas hjortfilé. Min förståelse av “riktig mat” är mat som framställts utan att någon kännande varelse avsiktligt skadats.

—  Pelle Strindlund

Nästa dag ligger KD-ledaren bakom en snötäckt sten och siktar på tre dovhjortar, två vuxna och en kalv. De trippar emellertid iväg innan något skott avlossats. “Det var svårt att sålla”, förklarar Busch för kameran. “De stod så otroligt tätt, och jag ville bara skjuta kalven.” Men de återvänder och snart står kalven på nytt framför henne. Avståndet är 127 meter. “Jag har honom rakt i siktet”, säger Busch och skjuter. Hon följer de blodiga spåren genom snön sjuttio meter och finner kalven död under en stor enbuske.

Tidigare under jakthelgen hade hon uppsluppet sagt att “det hade varit skitkul” att få skjuta en dovhjort men vid den döda kroppen anslås ett högstämdare tonläge: “Det här är riktig mat, kontra att köpa en snabbkorv någonstans.”

Berättelsen om sankt Patrick slutar med att mor och unge förenas och fortsätter sitt gemensamma liv. I Youtubefilmens slutscen får man se hur Ebba Busch håller det i bakbenen upphängda djuret medan hennes jaktkamrat styckar med en kniv. Värmen från den öppnade kroppen sprider en plym av ånga i vinterkylan.

Likt Jocelyn av Furness är Busch en berättare. Ett viktigt skäl till att hon tog jägarexamen torde vara möjligheten att framställa sig som en genuin politiker i kontakt med naturen, landsbygden och vad Kristdemokraterna kallat “verklighetens folk”. Att hon lyckas med den avsikten i åtminstone någon mån märks bland kommentarerna till videoklippet: “Härligt med en rejäl dos Girl Power i skogen, mer sånt!”, “Fantastiskt att se en partiledare med fötterna på jorden.”

Jocelyn av Furness berättelse om sankt Patrick och Buschs berättelse om sig själv innehåller båda starka symboliska handlingar som inbjuder till tolkning. I detta påminner de om liknelser. Faktum är att munkens och KD-ledarens berättelser kan sammanfogas till en liknelse, den om människans livsvandring. Skapelsens härskare har onekligen “power”, inte bara den eldkraft som Busch demonstrerade med sitt gevär utan även den tvingande makten att föda upp och slakta grisar för att de ska bli fyllning i vår hastigt ätna snabbkorv.

Kraft kan användas för att hålla om eller slita itu, till att visa omsorg eller släcka liv. Hur vill människan uppträda mot djuret under den tid hon trampar jordens yta? Likt den som ömsint bär hjortungen i sin famn? Eller likt den som släpar honom blodig i ett rep efter sig?

Det är gott att Ebba Busch riktar vår medvetenhet mot vad vi äter. Om vi stannade upp och betänkte hur köttkorven produceras skulle vi kanske göra andra val som samhälle och individer. Av svenska grisar står 97 procent inomhus hela livet. De är av naturen aktiva och nyfikna varelser men tvingas leva på kala betonggolv där var och en tilldelas cirka en kvadratmeters levnadsutrymme – i vår hantering av grisarna visar vi knappast sankt Patricks “kärleksfulla medkänsla”.

Det är emellertid inte givet att alternativet till köttindustrins korv stavas hjortfilé. Min förståelse av “riktig mat” är mat som framställts utan att någon kännande varelse avsiktligt skadats. Detta är ingen radikal uppfattning utan värderingen att inte skada andra hyser redan de flesta av oss. Må vi omsätta den i handling. Om vi låter icke-skadandets etik kasta ljus över middagsbordet kan bönbiffar och falafel framstå som riktig mat och de godaste av rätter.

Fler artiklar för dig