Samhället är så mycket större än den offentliga sektorn och det privata näringslivet, eller staten och marknaden om man så vill. Det tredje benet som samhället bygger på – civilsamhället – utgörs av alla de frivilliga sammanslutningar där medborgare gått samman för att göra-det-själv och bidra till samhällets utveckling.
Under 1800-talet växer folkrörelserna fram och de tidiga baptistförsamlingarna kan nog beskrivas som demokratins vagga i Sverige. Man tillämpade demokratins funktioner långt före den fick sitt genombrott i Sverige. Folkrörelserna insåg tidigt värdet av bildningsverksamhet och startade egna bibliotek och folkhögskolor. Den svenska rörelsedrivna folkhögskolan är således såväl en del av civilsamhället som en omistlig sådan av det svenska utbildningslandskapet.
Ett perspektiv av civilsamhället som ibland hamnar i skymundan är att ett starkt sådant innebär valfrihet för den enskilde. Eller annorlunda uttryckt: Varje unik människas möjlighet att kunna forma sitt eget liv. När det gäller folkhögskola är det många som väljer att använda den som utbildningsform – och lyckas! Nästan samtliga går direkt ut i arbete eller till vidare studier på framför allt högskola eller universitet. Söktrycket till folkhögskolan är högt, antalet sökande är betydligt fler än antalet utbildningsplatser.
Den ekonomiska situationen för många folkhögskolor är mycket allvarlig. Det handlar ytterst om flera skolors överlevnad.
— Olle Westberg
Regeringen talar sig ofta varm för civilsamhället; villkoren ska förbättras och förutsättningarna stärkas för att denna del av samhället ska kunna bidra till samhällsutvecklingen och välfärden med en mångfald verksamheter. Men regeringens uppskattning kan inte endast komma till uttryck i avsiktsförklaringar och högtidstal. Det krävs även politisk handling.
Att det tyvärr råder brist på sådan framkom i budgetpropositionen för 2023 där det anslag som omfattar resurserna till folkhögskolan minskades med drygt 500 miljoner kronor. Dessutom uteblev en uppräkning för inflationen. Samma nivå på anslaget beräknas för 2024 och 2025. Den ekonomiska situationen för många folkhögskolor är mycket allvarlig. Det handlar ytterst om flera skolors överlevnad.
Detta bekräftades och förstärktes dessvärre då regeringen nyligen presenterade delar av vårändringsbudgeten. Kommunerna ska få 100 miljoner kronor till sfi för dem som flytt från Ukraina. En välkommen satsning, men den mer framgångsrika motsvarigheten på folkhögskola lämnades därhän liksom andra språklyft som sker inom folkhögskolans verksamhet.
Vidare ska vuxenutbildningen stärkas med 8 350 platser genom att Komvux tillförs 400 miljoner kronor och yrkeshögskolan 70 miljoner kronor. En välkommen satsning även den, men återigen bortsåg regeringen från utbildningsformen folkhögskola.
En konsekvens av att regeringen helt exkluderar den rörelsedrivna folkhögskolan – med bland andra olika delar av frikyrkorörelsen som huvudmän – och därmed civilsamhället när det gäller utbildningspolitiken, blir att valfriheten kraftigt begränsas.
Svensk folkhögskola har en lång tradition av att vara med och höja utbildningsnivån i samhället, bidra till kompetensförsörjningen och få människor att bli aktiva och engagerade samhällsmedborgare. Det vill vi fortsätta att göra. Men då krävs att regeringen går från ord till handling.
[ ”Frågan kvarstår: Vad vill regeringen egentligen med folkhögskolorna?” ]
