Velayat al-Faqih – doktrinen om att den politiska makten endast har legitimitet om den ligger under de islamiska rättslärdas övervakning – var en antiiransk och antiislamisk innovation av Khomeini från början.
Denna idé har ingen koppling till vare sig Irans historia, dess geografi, politik, kultur eller civilisation. Att detta demoniska styre kunnat behålla makten under 44 år har endast möjliggjorts genom vanliga iraniers blod. Faktum är att denna regim bara förlitar sig på att skapa kriser, fängelser, främja terror, hat och våld, undertrycka oppositionen, svälta och beröva samhället, förstöra den ekonomiska infrastrukturen samt plundra nationella tillgångar. En regim som kunnat behålla makten genom militarisering och produktion av missiler, drönare och massförstörelsevapen, samt påhittade illusionistiska fiender.
Att denna förmedeltida regim är helt oförenlig med det dynamiska och innovativa iranska samhälle som existerar i dag är uppenbart för en objektiv betraktare. Det har lett till utbrott av omfattande sociala uppror under de senaste åren och i synnerhet det landsomfattande uppror som pågått sedan i september förra året efter mordet på den unga Mahsa Amini. Det iranska samhället säger med all sin kraft till denna regim att dess historiska liv är till ända och att det är dags att försvinna så snart som möjligt.
Det är upp till iranska kvinnor och män att störta diktaturen och frigöra sig från mullornas kedjor. Men i den alltmer sammanslutna och globala värld som vi lever i, är vikten av solidaritet oerhörd stor.
— Abdolnaser Sadidi
Men det är uppenbart att regimen inte kommer lämna makten självmant. För att en förändring ska vara möjlig behövs ett genuint och samlat alternativ som har rötter djupt i det iranska samhället, samtidigt som det i grunden utgör en total motsats till vad regimen står för. Ett legitimt alternativ bör inte bara driva en politik som står för jämlikhet mellan könen utan framför allt leds av kvinnor. Det ska spegla alla grupperingar och etniciteter inom landet.
NCRI, det vill säga det iranska nationella motståndsrådet som bildades för fyra decennier sedan, är ett demokratiskt alternativ som har alla ovannämnda värderingar samt ett program för en övergångsperiod tills en ny grundlag för den nya sekulära republiken är klar.
Utöver det leds NCRI av en kvinna vid namn Maryam Rajavi, som själv har en gedigen och beprövad bakgrund. Ena systern avrättades av Shahen 1975 och den andra greps 1982 av revolutionsgardet och avrättades medan hon var gravid efter en lång fängelsetid med tortyr.
[ Som barn fick hon lära sig att slöjan ”skyddade henne från mäns ögon” ]
Den stora förändringen bör komma inifrån iranska samhället. Det är upp till iranska kvinnor och män att störta diktaturen och frigöra sig från mullornas kedjor. Men i den alltmer sammanslutna och globala värld som vi lever i, är vikten av solidaritet oerhörd stor.
Därför behövs det maximala stödet från alla demokratiska länder och institutioner. Det stödet består av två parallella linjer: Den första är att tillämpa högsta möjliga tryck på regimen genom att stämpla IRGC, islamiska revolutionsgardet, som en terroristorganisation, utvisa regimens diplomat-terrorister och även ta hem sina ambassadörer från Teheran. Den andra, som är lika viktig och väsentlig, är att erkänna iranska folkets rätt att försvara sig och störta regimen enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.
Den teokratiska regimens dagar är räknade och det behövs en sista knuff att skynda på dess fall. För iranier har under de senaste fem månaderna tydligt visat att de vill göra slut med all diktatur, vare sig den representeras av en mullah eller shah.
