Debatt

Ställ inte Asbury-rörelsen emot allt Gud vill göra i våra vanliga gudstjänster

I slutänden är den enda existerade måttstocken huruvida människor görs till lärjungar, skriver Joakim Lundqvist.

Det som just nu sker i kapellet på Kentucky Asbury College har fått mycket uppmärksamhet i kristen press och på sociala medier.

Efter en av de vanliga, veckoliga rutinsamlingarna för studenterna samlades några dussin av dem spontant för att be och lovsjunga. Och något satte i gång som inte verkar vilja ta slut. I skrivande stund har det betts och lovsjungits i kapellet nonstop, dag och natt i en bra bit över en vecka. Tusentals törstiga troende reser nu dit från olika håll för att få uppleva och vitaliseras av det många kallar för ett väckelseskeende eller ett utgjutande av den helige Ande.

Detta är naturligtvis något fantastiskt positivt och som vi ska vara djupt tacksamma för. Varje gång som Guds Ande rör sig – speciellt bland ungdomar – vill jag tusen gånger hellre stå i hejaklacken än sitta på läkaren och leta efter fel. Under väckelsen i Pensacola reste jag dit från Sverige och fick starka möten med Gud. När vi har upplevt liknande, spontana och okontrollerbara skeden på Livets ord har min linje alltid varit att bejaka det, öppna dörrar och släppa fram det som sker, snarare än att lägga betoningen på att varna för alla risker och för allt som kan gå fel.

Men. Det finns däremot en tendens som redan har blivit tydlig i det färska kölvattnet av Asbury. Något jag har hört och läst i snart sagt varenda redogörelse, kommentar eller vittnesbörd om vad som händer där, och som bekymrar.

”Detta är frihet i Anden, till skillnad från alla dessa producerade gudstjänster.”

”Så skönt med en väckelse som är ansiktslös, utan pastorer och predikanter i fokus.”

”Det är så här det ska vara, helt utan förutbestämda ordningar och scheman.”

”I vanliga gudstjänster på 75 minuter får inte Anden utrymme, men här kan han verkligen röra sig.”

Med andra ord verkar inte en väckelsevind kunna blåsa i ens en vecka, innan vi kristna lyckas ställa det ena emot det andra. Omedelbart tar vi tillfället att sätta ett visst skeende och gudstjänstuttryck i radikal motsats till ett annat. Dragningen mot att ständigt markera konflikt mot andra mindre ”andliga” och mindre ”fria” syskon verkar nästan vara magnetisk hos oss.

Och jag frågar mig nu som så många gånger förut: Varför kan vi inte bara ha perspektivet att ”allt tillhör oss” (1 Kor 3:21)? Varför kan vi inte växa upp till den punkt då en rörelse av Asbury-slag kan omfamnas, bejakas och tackas för, utan att användas som ett slagträ mot andra uttryckssätt, för att så frön av negativ jämförelse, eller ses om ett legitimt tillfälle att gradera andras andlighet?

Kan vi inte landa i att det finns troende syskon som är andligt sammansatta på så vis – eller är i just den sortens livsskede just nu – att en Asbury-rörelse är precis och exakt vad de behöver mer än något annat. Och att det finns andra som kanske föredrar att komma till en 75 minuters gudstjänst där ett matnyttigt Gudsord för den kommande veckan förkunnas av en väl förberedd predikant, och där ett team har jobbat hårt för att utforma och förbereda en gudstjänst som ska kunna betjäna så många personer, familjer och generationer som möjligt. Varför det ena eller det andra? Varför inte båda?

I förlängningen tror jag inte vår andlighet eller förmåga att vara kyrka tillsammans kan mätas i vare sig längden på gudstjänst, i närvaron eller frånvaron av predikant, i nivån av förberedelser eller bristen på sådana, eller i graden av spontant kontra producerat.

I slutänden är den enda existerade måttstocken huruvida människor görs till lärjungar, och huruvida vi blir mer brinnande för och fokuserade på att nå alla människor och alla folk med de goda nyheterna om Jesus.

Om inte detta blir slutresultatet och den bestående frukten av såväl den producerade gudstjänsten som det spontana väckelsemötet, har de båda misslyckats med sitt syfte.

Fotnot: Texten är tidigare publicerad på Facebook.

Fler artiklar för dig