Vi lever i en tid av polarisering. En tid då olika ståndpunkter ställs på sin spets och emot varandra. En tid då agnarna börjar skiljas från vetet. Detta är synligt inte minst inom den kristna gemenskapen, församlingen, där olika teologiska doktriner har lett olika delar av Kristi kropp till väsentligt skilda ståndpunkter i bibliskt centrala frågor som den nu blossande debatten kring sexualetiska frågor.
En annan sådan tydlig skiljelinje är den antisemitism som under ny flagg, bakom en fasad av en rörelse för rättvisa och fred, nu åter har blossat upp och där delar av kristenheten allierat sig med kända antisemiter som Azzam Tamimi inom BDS-rörelsen.
Alla kristna är inte medvetna om det faktum att antisemitismen har löpt som en röd tråd genom stora delar av kyrkans historia, men lyckligtvis har delar av kristenheten börjat inse denna skamliga del av vår historia och gjort avbön. Vi såg en del exempel på detta när det 2017, under 500-årsjubileet av Luthers 95 teser, riktades en del viktig kritik mot Luthers grovt antisemitiska skrifter.
[ Läs repliken av Motallebzadeh: Likställ inte klassisk fullbordansteologi med antisemitism ]
Det färre känner till, eller har kopplat till antisemitism, är att det finns en teologisk doktrin som inte bara legitimerar utan i sin själva essens drivit på och möjliggjort de historiska vågorna av antisemitism inom kyrkan: supersessionismen. Eller ersättningsteologin, som den också kallas.
Ersättningsteologin menar att den kristna kyrkan har ersatt Israel och det judiska folket som Guds egendoms- och löftesfolk. Genom att omtolka bibelord som talar om Guds löften till Israel till att i stället avse den kristna församlingen har stora delar av den hednakristna församlingen – som samtidigt menar sig tillbe just Israels Gud – försökt tillskansa sig Israels plats som Guds särskilt utvalda folk och nyckel till Guds frälsningsplan för världen.
Och visst kan vi som inympade i det äkta olivträdet ta till oss av löftena, men vi får inte glömma till vilka de först gavs och att Guds löften till det judiska folket orubbligt står kvar.
Delar av den hednakristna kyrkan har även, trots Paulus skarpa varningar om just detta i Romarbrevet 11, intagit en arrogant och hatisk position gentemot Israel och det judiska folket. Paulus varnar oss hednakristna som har blivit inympade i den judiska stammen att inte ”förhäva oss över grenarna”, med risk att annars bli bortskurna. Han poängterar att det judiska folket är roten som bär oss, inte tvärtom. Att i ljuset av dessa varningar ersätta Israel med kyrkan visar tydligt att Paulus ord inte fått gehör.
Bibeln är tydlig med att Guds frälsningsplan för världen fullbordas genom återkomsten av den judiske Messias, Jesus Kristus, som en dag ska regera som judisk kung från Davids tron i Jerusalem.
För att fullt ut kunna förstå och ta till sig Guds ord om den tid som komma skall måste församlingens fokus åter riktas in på denna judiska kung som vi bekänner oss till. Med ett ersättningsteologiskt synsätt blir det omöjligt för oss att fullt ut förstå och ta till oss den magnifika plan Gud har för återupprättelsen av det judiska riket och hela vår jord.
Utan att förstå och erkänna Israel och det judiska folkets roll – inte bara i dåtid för att Jesus skulle kunna komma, utan också i nutid och framtid – leder oss våra föreställningar fel. Vi ger den hednakristna församlingen en roll den inte har.
[ Vad är ersättningsteologi? ]
Det ersättningsteologiska perspektivet söker radera alla judiska element ur Guds pågående frälsningsplan och bidrar även till att fördunkla de klara och tydliga bilder som Bibeln ger oss om det kommande messianska riket här på jorden. Således har ersättningsteologin berövat generationer av kristna en rättvisande bild av det hopp vi faktiskt har i alla tings upprättelse.
Är ersättningsteologin möjligen även en del av skälet till att vi så sällan hör några predikningar om Jesu återkomst i våra församlingar? När alla judiska element elimineras och Israel plockas bort blir det svårt att utifrån Guds ord bygga en predikan om detta.
Vi måste en gång för alla förkasta den supersessionistiska teologi som allt för länge har tillåtits växa sig stark inom kyrkan. Men det räcker inte enbart med att vi förkastar den, vi måste även omvända oss från de obibliska idéer som denna och andra obibliska doktriner för med sig, dra ut dess rötter och som kristna ödmjukt inse och glädjas över att vi av nåd inympats i det äkta olivträdet.
Vår bön är att församlingen ska återgå till den bibelsyn som Jesus själv, och apostlarna, hade. Nämligen det synsätt som tydligt framgår i evangelierna: en tro på att de löften som gavs till Israels söner genom de stora förbunden ännu gäller, att de en dag kommer att uppfyllas och att hela Israel kommer att bli frälst vid Jesu återkomst.
Men också att Israels rike kommer att återupprättas i det land som utlovades av Gud till Abraham samt att Jesus kommer att härska över det judiska folket som deras kung och som suverän härskare över hela jorden.
[ Livsstil: Hur ska man tänka om Israel? Här är fyra vanliga förhållningssätt ]
