Debatt

Varför ska kristna befatta sig med militär våldsanvändning?

Replik. Om militär våldsanvändning varken är förenligt med att älska sina fiender eller bättre på att motverka förtryck och massdödande än ickevåldsliga metoder, varför ska kristna befatta sig med det? skriver Micael Grenholm.

Det är förbryllande hur oviljan att döda kan väcka så starka reaktioner. I sin kritik av kristen pacifism går Gunnar Hyltén-Cavallius så pass långt att han försvarar länder som förbjuder vapenvägran – ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Han hävdar att den svenska fredsrörelsen var ett “följdfenomen” av 1960-talets socialism, något som är uppenbart falskt då Kristna Fredsrörelsen grundades 1919 och Svenska Freds 1883.

Han påstår även att fredsrörelsen enbart krävde nedrustning från Natoländer 1960–1980 – något jag som studerar svensk pacifism under den perioden kan berätta inte stämmer. Tvärtom kännetecknades kristna pacifister av att de krävde nedrustning av alla militärer, och de socialister och kommunister som ville upprusta Warzawapakten var förstås inte pacifister.

Hyltén-Cavallius påstår att freds- och ickevåldsforskningen säger att man bör “förhålla sig med undergivenhet mot angriparen” i stället för att “slippa förtryck”. Uppenbarligen har han inte någon aning om vad ickevåldsforskningen säger, men beslöt sig för att avfärda den ändå.

Det vi alltför ofta ser är hur invaderade länder villigt lyder de nya härskarna när de har misslyckats med att döda dem, då man inte tänker sig att något annat än våld fungerar.

—  Micael Grenholm

Den forskning som bland annat har bedrivits av Erica Chenoweth på Harvard jämför ickevåldsligt motstånd mot förtryckande regimer med våldsamt motstånd. Målet för båda sorters rörelser är detsamma: att slippa en förtryckande regim.

Chenoweth har visat att ickevåldsliga motståndsrörelser under 1900-talet var dubbelt så effektiva på att genomföra sina mål som våldsamma motståndsrörelser. Om ickevåldsrörelserna omfattade minst 3,5 procent av befolkningen lyckades de alltid med sitt mål, utan undantag. Det stämmer överens med tidigare forskning som pekar på att ingen regering kan förbli i kontroll om så få som fem procent av befolkningen motsätter sig den.

Detta är fantastiskt imponerande inte minst då ickevåldsrörelser i allmänhet har mycket mindre pengar och resurser att tillgå än militära styrkor. Men som Chenoweth påpekar i sin bok Why Civil Resistance Works är ickevåldsligt motstånd och sabotage oftast mycket billigare än krigsföring.

Till exempel uppskattar den amerikanska militären att ungefär 250 000 skott avlossas per dödad fiendesoldat, och kostnaden för kriget i Afghanistan uppskattas till åtminstone en halv miljard kronor per dödad fiendesoldat. Därtill kräver ickevåldstaktiker väldigt lite träning jämfört med att bli soldat och det är psykologiskt svårare för regimtrogna att skada eller döda ickevåldsliga civila än beväpnade rebeller.

Även om Ukraina skulle förlora kriget mot Ryssland skulle Putin sannolikt inte kunna behålla kontrollen om bara fyra eller fem procent av befolkningen vägrade samarbeta. Det vi alltför ofta ser är hur invaderade länder villigt lyder de nya härskarna när de har misslyckats med att döda dem, då man inte tänker sig att något annat än våld fungerar.

I själva verket är våldsamma strider mycket dyrare, blodigare och mindre framgångsrika än en befolkning som ägnar sig åt aktivt, ickevåldsligt motstånd.

Hyltén-Cavallius beskriver militär våldsanvändning som “nödvändigt för att försvara liv och frihet”, och medan många delar den intuitionen finns det mig veterligen ingen forskning som stöder den tesen. Inte ens på individnivå tycks det stämma. En annan Harvardforskare vid namn David Hemenway har visat att risken för skada vid överfall inte minskar om man använder våld i självförsvar – många gånger leder det tvärtom till att risken ökar!

Två millennier efter att Jesus sa att vi ska älska våra fiender har vi alltså vetenskaplig bekräftelse på att detta inte är någon blåögd naivitet utan en fungerande strategi. Teologen Walter Wink är en av många bibelforskare som har påpekat att Jesus uppmaningar att vända andra kinden till och gå den extra milen inte var uttryck för passiv underdånighet, utan ett aktivt, ickevåldsligt motstånd som exponerade förtryckande orättvisor.

Paulus verkar ha haft något liknande i åtanke när han skrev att kristna inte strider på världens sätt (2 Kor 10:3) utan besegrar fienders onda handlingar genom att göra gott mot dem (Rom 12:19-21).

Både Augustinus och Thomas av Aquino tvingades argumentera att Bergspredikan inte behöver följas av soldater när de utvecklade sina läror om rättfärdigt krig. Det är tydligt att arméer inte tränas att älska sina fiender, eftersom kärlek sällan uttrycks genom att skjuta eller spränga människor.

I en förvånansvärt transparent intervju med Svenska Dagbladet 1/8 2022 berättade major David Bergman att det svenska försvaret “introducerar ett parallellt moraliskt system” genom avhumanisering: “Den jag skjuter mot, den kallas inte för en människa, jag kallar den för ett objekt, fienden.”

Hyltén-Cavallius frågar sig vad argumenten för kristen pacifism skulle kunna vara. Min fråga är snarare: om militär våldsanvändning varken är förenligt med att älska sina fiender eller bättre på att motverka förtryck och massdödande än ickevåldsliga metoder, varför ska kristna befatta sig med det?

Fler artiklar för dig