Samuel Åsberg skrev den 10 januari en reaktion på mitt bidrag i Dagenpodden om frikyrkan och vårt sökande efter ett bredare kyrkligt rotsystem. Tack för den!
Genomtänkt och välformulerad ger den mig möjlighet att förtydliga vad som inte framkom i podden. Där var ju ingången och hela frågeställningen: ”Varför drar sig så många frikyrkliga mot allmänkyrkliga rötter?” Jag hade lika gärna kunnat medverka i en podd med temat: ”Vad är frikyrkans bidrag till framtidens kyrka?” Låt mig förklara.
Jag är liksom min hustru uppvuxen i frikyrkan. Vi delar erfarenheten av att inte vara brända av vår frikyrkliga bakgrund. Vi talar ofta om rikedomen i vårt arv, och hur sorgligt det är med alla stukade som lämnar frikyrkan och inte kan se allt det goda.
I hela mitt vuxna liv har jag levt och arbetat ekumeniskt, de senaste 32 åren med retreater och andlig vägledning för församlingsarbetare. I mitt arbete möter jag nästan dagligen både den frikyrkliga och den svenskkyrkliga verkligheten ansikte mot ansikte, och blir på det sättet ständigt uppdaterad på de båda kyrkotraditionernas problem och möjligheter.
“Kom och bli som vi” har ofta varit just den frikyrkliga attityden gentemot de etablerade och historiska kyrkorna.
— Magnus Malm
Det blir då rätt tydligt hur båda sliter med begränsningen och den tunna jordmånen i den egna traditionen. Det finns skäl till att så många söker rötter i den odelade kyrkans teologiska reflektion, i den monastiska och den ignatianska erfarenheten av andlig vägledning, i beprövat slitstarka former för bön och gudstjänst.
”Vi behöver inte någon annan tradition än vår egen” är en attityd jag möter både i lutherska sammanhang och i frikyrkliga. I båda fallen är det en sorglig brist på insikt om den egna begränsningen, som också hindrar en ekumenisk korsbefruktning. Vem vill lyssna på någon som redan vet allt?
Det är den attityden av självtillräcklighet som ständigt hotar att splittra oss, både på det globala/politiska planet och i våra kyrkor. Som Paulus skriver: ”Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ‘Jag behöver er inte’. Tvärtom, också de delar av kroppen som verkat svagast är nödvändiga”.
Det ömsesidiga beroendet är sammanhållningens livgivande hemlighet i Kristi kropp.
”Kom och bli som vi” har ofta varit just den frikyrkliga attityden gentemot de etablerade och historiska kyrkorna. ”Det är vi som har Anden, det är vi som är de radikala, det är vi som är de riktiga kristna.” Jag har mött människor i vår egen bygd som bär på sår av detta bemötande: ”Vi betraktades som sämre kristna”. Avståndstagandet var ett psykologiskt försvar för att skydda det unikt frikyrkliga.
Och här kommer en avgörande punkt i Åsbergs resonemang: Om frikyrkan skulle närma sig den allmänkyrkliga mittfåran skulle det innebära ”en upplösning av det distinkt frikyrkliga”. Varför? På vilket sätt innebär ett berikande genom andra kristna traditioner att jag berövas den rikedom jag redan har?
Djupast rör vi här vid den ångest som splittrar så många mänskliga relationer: ”Om jag närmar mig dig utplånas jag som unik individ”. Distansen blir mitt sätt att överleva, därför att jag tror att du kommer att ta ifrån mig det som är livsviktigt för mig. Är det inte det djupaste skälet till vårt motstånd mot Gud?
[ Läs tidigare inlägg | Pernilla Eklund: Frikyrkans kris blir inte löst av mer teologi ]
Denna förlust skulle enligt Åsberg drabba de frikyrkliga kärnvärdena ”församlingsgemenskapen, det allmänna prästadömet och troendedopet”.
Om det är något den frikyrkliga traditionen har att tillföra en allmänkyrklig utveckling är det enligt min samlade erfarenhet av Svenska kyrkans situation just myndigförklarandet, ägarskapet och gemenskapen där alla i församlingen tar ansvar för att gestalta Kristi efterföljelse.
Det är ju just denna långa erfarenhet av kyrkan som allas ansvar som i så hög grad har anställts bort i Svenska kyrkan och som man nu trevar efter med allt tal om ”ideellt arbete” – men så sällan vänder sig till frikyrkorna för att få hjälp med. (Vad gäller troendedopet har Missionsförbundet i praktiken visat under över hundra år att två doptraditioner kan existera sida vid sida utan att kyrkan splittras.)
Till det omistliga frikyrkliga arvet hör även som Åsberg skriver pacifismen, som i dag är förfärande sällsynt i de flesta frikyrkliga sammanhang.
Liksom anabaptismens ursprungliga frihet från statlig styrning och det myckna ägandets tyranni. Frikyrkan som radikal motkultur har tyvärr mer gemensamt med de första tre århundradenas kyrka än med dagens välanpassade frikyrklighet.
Om vi gräver tillräckligt djupt där vi står finner vi att grundvattnet är detsamma i alla brunnar – inte att vi har ett eget vatten. För några år sedan ledde jag ett reflektionsdygn i Örebro tillsammans med en grupp pastorer och präster från stan. Sista övningen var att jag skissade den svenskkyrkliga och den frikyrkliga församlingssynen och bad deltagarna att lista vad som är de positiva och negativa sidorna av respektive tradition.
Jag hade väntat mig ett försvar för den egna traditionen från båda håll, och en oförmåga att se de egna bristerna. Därav blev intet. Ett öppet samtal där alla ärligt beskrev brottningen med förlegade tankemönster och strukturer. Det fanns heller ingen bitterhet över det egna arvet, utan snarare en ödmjuk vilja att lära och tänka i nya banor. När vi skulle skiljas sa kyrkoherden Tomas Söderberg: ”Det här samtalet måste vi fortsätta.”
Instämmer.
