Porträttet av frikyrkan skaver, skriver Samuel Åsberg i Dagen den 10:e januari. I debattartikeln argumenterar han emot att frikyrkans problem skulle hitta sin lösning i att söka sig till den allmänkyrkliga mittfåran. Jag tror inte heller att det är lösningen.
Men när jag läser hans inlägg så skaver hans slutsats av lösningen på frikyrkans kris. Han skriver: “För att presentera en alternativ tolkning vill jag föreslå att frikyrkans problem inte främst består i dess brist på förankring i den allmänkyrkliga traditionen, utan snarare i att den inte [...] tillräckligt utrustat sina medlemmar med en förståelse för djupen i den egna frikyrkliga traditionen.”
Hittar vi verkligen lösningen i att utrusta frikyrkans medlemmar med att söka förståelse om traditionen? Jag kanske tolkar Åsberg fel men jag tror inte frikyrkans kris är ett intellektuellt problem som vi löser med mer kunskap om teologi. Är inte frikyrkans problem att vi inte lyckas kommunicera lösningen på människors känslomässiga problem som den nya tiden medfört?
Joel Halldorf skriver i boken Med Gud och hans vänskap: På spaning efter kyrkan i praktiken, historien och framtiden, att när frikyrkan växte fram, passade den perfekt med den kultur som rådde då – den så kallade högmoderniteten, “den gamla tiden”.
Frikyrkan var då både en motkultur och föregångare som satte trender i samtiden som var i samklang med tidens strömningar. Relevanta kommunikationssätt och strategier samt förmågan att gensvara på behoven gav tillväxt, men kulturen då var fortfarande präglad av ett enhetssamhälle och kollektivistiskt tänkande.
Kanske var det inte själva synen på utan praktiken av en kärleksfull och helande gemenskap som mötte känslomässiga behov som gjorde att frikyrkan växte?
— Pernilla Eklund
De frikyrkliga väckelserna i tidigare århundraden fick genomslag för att de blev svaret på känslomässiga problem. Människor som brottades med psykisk ohälsa, vilket lett till bland annat alkoholism och sönderslagna familjer, fick i mötet med Jesus Kristus kraft att leva förvandlade liv.
Känslomässiga problem fick känslomässiga lösningar. Om vi gräver där vi står, som Åsberg skriver, så kanske vi finner att det inte är främst i teologin som frikyrkan hittar nycklar till lösningar på sina problem, utan i förmågan att möta vår tids känslomässiga behov.
Vi lever i senmoderniteten, “den nya tiden”. Det är en helt annan kultur som är präglad av ett individualistiskt tänkande. Om vi ska vara missionärer i denna kultur behöver vi förstå hur vi kan kommunicera evangeliet och svara på människors behov på relevanta sätt.
Att läka skam är ett av vår tids största känslomässiga behov, eftersom den psykiska ohälsan nästan alltid har en rot av skam. Skammen innehåller smärta, rädsla och tankar av självförakt. Det är en upplevelse av att sakna värde i sig själv, vilket är väldigt smärtsamt och skrämmande.
Den “nya tidens” svar på skammens problem blir att individen själv måste välja och skapa sin identitet och sitt värde. Det gäller att bygga sitt eget varumärke med specifika identitetsmarkörer utifrån sexualitet, prestation, perfektion, statusprylar med mera. Existensberättigandet hänger på individen själv.
Evangeliets svar på identitetsproblemet är att den människa som brottas med skam får göra erfarenheter av att vara sedd och älskad av Jesus Kristus och välkomnad in i hans familj utan prestation. Det möter de känslomässiga behoven och läker skam. Identiteten och tillhörigheten blir en gåva från Gud.
Det behövs mycket trygghet för att våga exponera sin skam eftersom det krävs stort mod för att vara sårbar. Skam läker när den exponeras i en trygg gemenskap.
Den som möts av nåd och acceptans när skammen blir synlig får uppleva läkedom. De djupa rädslorna och självföraktets lögner kan börja dunsta bort. Trygga strukturer, som till exempel de som finns i stödgrupper enligt tolvstegsprogrammet, hjälper deltagarna att våga sätta ord på sin skam.
Jag tror inte att mer kunskap om teologi är det viktigaste.
— Pernilla Eklund
Här finns en utmaning att hitta strategier och strukturer som fungerar på den nya tidens människor. Om vi kan bli en gemenskap där vi hjälper varandra att våga vara sårbara och möter varandra med kärlekens blick, så tror jag att frikyrkan kan bli livskraftig igen.
Åsberg skriver om synen på församlingsgemenskapen som en viktig faktor i att frikyrkan uppstod. Kanske var det inte själva synen på utan praktiken av en kärleksfull och helande gemenskap som mötte känslomässiga behov som gjorde att frikyrkan växte?
[ Recension: “Magnus Persson har ett viktigt ärende till Kristi kropp i Sverige” ]
Viktiga faktorer i psykisk ohälsa är också avsaknaden av mening och hopp. Utan hopp går människan under, skriver Björne Erixon i Dagen den 13.e januari. Även det är känslomässiga behov där mötet med Jesus Kristus blir svaret.
Vi löser inte känslomässiga problem med intellektuella lösningar. Jag tror inte att mer kunskap om teologi är det viktigaste.
Jag skulle vilja föreslå att vi på allvar behöver experimentera med strategier för att vara både motkultur och föregångande trendsättare i att möta känslomässiga behov och problem som den nya tiden skapat. Just som frikyrkan gjorde då den växte fram i den gamla tiden.
