I ett tvådelat avsnitt av Frikyrkopodden med titeln Kyrkofädernas intåg i frikyrkan behandlas den förskjutning som under de senaste årtionden ägt rum i frikyrkans syn på de historiska kyrkorna.
Från att tidigare ha haft ett avvaktande förhållningssätt ser vi i dag ett närmande där frikyrkan hämtar alltmer inspiration och uttryck från kyrkans tradition – i allt från retreater och andlig vägledning till ljusbärare, tidebön och nattvardens centrala plats i gudstjänsten.
I avsnitten medverkar bland andra Magnus Malm och Peter Halldorf, båda förgrundsgestalter i denna utveckling. De berättar om sina egna resor – om upptäckter och erfarenheter i sökandet efter djupare andliga rötter – liksom om den ytlighet och föränderlighet som stundtals präglat frikyrkan.
Beskrivningarna känns igen. Även på ett personligt plan delar jag mycket av det som skildras. Samtidigt är det något som skaver när det kommer till hur frikyrkan porträtteras i de här berättelserna – något jag menar exemplifierar en mer allmän trend.
Det kommer till sin spets när Malm talar om frikyrkans närmande till de historiska kyrkorna som en “överlevnadsfråga”.
Ett närmande av en ‘allmänkyrklig mittfåra’ där dessa övertygelser överges är desamma som att nedmontera frikyrkan som sådan.
— Samuel Åsberg
I kategoriska ordalag konstaterar Malm att “antingen återvänder vi i den frikyrkliga traditionen till den allmänkyrkliga mittfåran när det gäller bekännelse, teologi, liturgi och andlig vägledning – eller så kommer folk att konvertera”. I förlängningen torde båda alternativ sluta i ungefär desamma: en upplösning av det distinkt frikyrkliga.
Kanske mer intressant är Malms problembeskrivning: “Det är inte levbart i längden med en kyrka som har så kort tidsperspektiv och så tunn mylla. […] det håller inte att leva på i längden”.
Ytlighet och ombytlighet. Frikyrkan saknar rötter och förankring och kastas därför runt av varje vindpust och ny trend. Lösningen på denna ‘avsaknad’ är att närma sig den allmänkyrkliga traditionen.
Självklart har frikyrkan att lära sig av de historiska kyrkorna (liksom alla kyrkofamiljer har att lära sig av varandra!), och visst har det funnits en snäv syn på kyrkans tradition från frikyrkligt håll. Samtidigt är det svårt att förbise förnumstigheten i Malms uttalande – i hur självklart han ser lösningen på frikyrkans bekymmer som ett närmande till de historiska kyrkorna.
Jag ser ett antal problem med Malms beskrivning. För det första tycks Malms lösningsförslag förbise hur frikyrkan inte bara innefattar former och uttryckssätt, utan även handlar om djupt rotade teologiska övertygelser. Det finns en anledning till att frikyrkan uppstod och existerar som ett alternativ till de historiska kyrkorna.
Narrativet om frikyrkans ytlighet utgår från att den saknar resurser för fördjupning och förankring inom den egna traditionen och teologin.
— Samuel Åsberg
Synen på församlingsgemenskapen, det allmänna prästadömet och troendedopet är centrala för en frikyrklig teologi och bryter av mot praxis och teologi inom de historiska kyrkorna. Ett närmande av en ‘allmänkyrklig mittfåra’ där dessa övertygelser överges är desamma som att nedmontera frikyrkan som sådan. Här blir det svårt att tolka Malms lösning på annat sätt än “kom och bli som oss”.
Tangerandes denna problematik är hur narrativet om frikyrkans ytlighet utgår från att den saknar resurser för fördjupning och förankring inom den egna traditionen och teologin. Detta narrativ har ofta internaliserats av frikyrkliga själva. Frikyrkan förutsätts sakna ett eget substantiellt bidrag vad gäller att tolka sin samtid.
Mot detta vill jag hävda att vi inte behöver vända oss till de historiska kyrkorna för att hitta förankring. Som Halldorf ofta uppmanat: Gräv där du står! Den frikyrkliga traditionen (som för övrigt är minst lika gammal som den lutherska) är rik på både teologi och konkreta exempel med relevans för vår pluralistiska och postsekulära tid.
[ Karismatiska katoliiker nu en global rörelse ]
Hos anabaptister, kväkare och den tidiga pingströrelsen finns en källa av erfarenhet och teologisk bearbetning kring alltifrån pacifism, religionsfrihet och slaverimotstånd till ett fördjupat inre liv. Teologen Arne Rasmusson har visat på en mängd sådana exempel i modern tid.
Vad gäller frikyrkans relevans i vår samtid kan det även vara klokt med en utblick mot det globala syd. Den snabbast växande formen av kristendom, som inom decennier beräknas utgöra en tredjedel av världens kristna, är i dag den pingst-karismatiska.
Här får jag svårt att känna igen mig i Malms beskrivning. Vilken frikyrka är det Malm talar om? Frågan väcks om hur mycket Malms bild av frikyrkan fortfarande präglas av den karismatiska kristenhet han gjorde upp med under 1970-talet.
[ Dokument | Karismatiska kristna allt fler i Guatemala ]
Säkerligen är det många frikyrkliga som känner igen sig i Malms analys. För att presentera en alternativ tolkning vill jag föreslå att frikyrkans problem inte främst består i dess brist på förankring i den allmänkyrkliga traditionen, utan snarare i att den inte tillräckligt förmått kommunicera sin egen teologi. Frikyrkan har inte tillräckligt utrustat sina medlemmar med en förståelse för djupen i den egna frikyrkliga traditionen.
Som ett alternativt lösningsförslag vågar jag därför påstå att det inte är mindre frikyrklighet som behövs, utan mer. Det positiva med Malms uppmaning är att den utmanar frikyrkan att ännu mer utveckla sin egen frikyrkliga teologi.
