Det har varit intressant att följa den serie debattartiklar i Dagen som handlat om trosteologin eller trosundervisningen, och som ordförande i Trosrörelsen känns det naturligt att jag också bidrar i det samtalet.
Först tänker jag att gamla svartvita bilder av varandra sällan stämmer med verkligheten. Gissningsvis vill ingen kännas vid allt man sagt och gjort för en sådär trettio, fyrtio år sedan. Vi vill nog alla tro att vi utvecklas och lär oss över tid. Ingen av debattörerna vill skriva om den eventuella förändringen eller utvecklingen under dessa årtionden.
En av debattörerna påpekar i alla fall och mycket riktigt att i landet lagom är de värsta avarterna mindre påtagliga än i andra länder. Man får tacka.
Lite förenklat och kortfattat kan man säga att Trosrörelsen vill:
- Vara en bred, församlande kraft för församlingar som präglas av trosundervisning och väckelsekristendom.
- Uppmuntra en betoning på den helige Andes liv och övernaturliga verklighet.
- Verka för expansiv mission med syfte att träna skördearbetare och nå alla folk med evangeliet om Jesus.
- Stå upp för klassiskt kristna värderingar, och för den konservativa värdegrund och etik som kännetecknat den kristna tron genom historien.
- Ha Guds ord som högsta auktoritet för lära och liv.
- Förmedla tron till nästa generation, leva generöst i relation till övriga Kristi kropp och präglas av kärlek och värme.
Jag behöver ofta påminna mig om att det inte är styrkan på min känsla av tro som avgör om jag tror, utan om jag lyder.
— David Ekerbring
Naturligtvis har vi inte klarat av det och fallerat på så många sätt. Vi är på en resa. Vi har till individer och i det offentliga tagit avstånd ifrån och bett om förlåtelse för saker som blivit fel, förenklat, kränkande, hårt och så vidare.
Sedan finns det en grupp till, den stora majoriteten av troende ibland oss, som trivs och mår bra av att lita till Herren och Guds ord och för vilka trons mysterium och obesvarade frågor inte grumlar varken tilliten eller kärleken till Herren.
[ Läs tidigare inlägg | Emilie Rosman: Framgångsteologin lovade mig seger över alla livets motgångar ]
Flera av debattörerna har tagit ett personligt perspektiv i sin analys över trosteologin. Det är fint, så jag gör detsamma. Till det lilla missionshuset i Nävekvarn där jag växte upp kom trosundervisningen tidigt. Det var en varm, enkel tro. En snöig vinterdag fick jag i en enkel bönestund med mamma hemma i vårt hus möta Herren. Jag har älskat Herren sedan den dagen.
För mig kom inte tron i form av kassettserier eller böcker, även om jag har haft nytta av dem i min utveckling, utan i en enkel kärleksrelation och en erfarenhet av Guds närhet. För mig är tilliten inte mekanisk, teknisk eller teoretisk utan en relation.
Utifrån den tilliten litar jag på att Herren vakat över sitt ord och att det alltså är Guds ord jag läser. Så då litar jag på att Gud alltid är densamme och att således “löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar”. Då gäller Jesu ord: “Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern” (Joh 14:12).
Mitt strävansmål är alltså att viska en enkel bön:” Vad vill du säga nu, Herre? Vad vill du göra nu, Herre?” Ibland får jag en inre övertygelse om svaret och då vill jag lyda. Tyvärr misslyckas jag även med detta enkla alltför ofta. Jakob skriver om den som hör och gör, och däri ligger nog nyckeln.
Jag behöver ofta påminna mig om att det inte är styrkan på min känsla av tro som avgör om jag tror, utan om jag lyder. Väljer jag att lita på Herren mer än allt det där andra och tar steget Han visar mig att ta? Tänk om vi skulle lita på Herren oftare och höra och göra. Resultatet vilar helt hos Herren.
Jag har många gånger varit med om att människor blir botade, frälsta, får mirakulös hjälp på olika sätt. Vi har sett Gud gripa in i det stora och i det lilla. Men många gånger har svaret inte kommit i min tid eller på det sätt som jag önskade och många gånger har det besvarats i evigheten. För mig betyder det att Gud är större. Jag påminner mig om den stora bilden där Fadern bereder en brud åt sonen.
Min hustru har varit allvarligt sjuk i epilepsi i över tjugo år. Läkarna har gjort och gör allt i deras makt. Detta lidande för Linda och vår familj har fördjupat vår tro på Gud. För oss har tron inte blivit snabbaste vägen till mer bekvämlighet utan kraften att orka en dag till.
Tron är kraften som bär. Tron är kraften i kärleken som brinner och som gör att vi under alla dessa år har kunnat se allt det jag skrev i förra stycket och som gjort att vi kunnat fortsätta predika, lovsjunga och leda församling och rörelse. Inte för att omständigheterna är bra, utan därför att Gud är densamme i alla fall. Och kärleken lika stark ändå om än under tårar så många dagar. Vi har valt att vara transparenta med vårt lidande. Gud har varit trofast och tron bär. Det är vårt vittnesbörd och vår trosundervisning.
Trosundervisningen handlar för mig om att i brinnande kärlek och tillbedjan vara en Jesu efterföljare och att uppfylld av Guds Ande söka leva i Guds vilja här och nu, att höra och göra, i väntan på löftet om den kommande härligheten.
