Det senaste decenniet har debatten om nationalism blivit en aktuell fråga i samhällsdebatten, inte minst bland debattörer och opinionsbildare på den kristna arenan. Böcker har skrivits, pastorsupprop har utropats och debatten har stundtals varit hård där vissa kristna opinionsbildare till och med gått så långt att man menat att vi som är engagerade i Sverigedemokraterna inte “kan” vara kristna.
Jag är själv dock kristen, vilket också är en fundamental grund i mitt liv. Jag är dessutom uppvuxen med en far som varit en stark röst inom kristna sammanhang och som har förmågan att nå in i de flesta samfund. Det har givit mig privilegiet att besöka i stort sett alla samfund och förgreningar inom kristenheten.
På både gott och ont har jag fått se styrkor och svagheter vilket föranlett mig att förstå att Gud inte bor i kyrkan, utan i människors hjärtan oavsett teologi, byggnad och samfund. Att kristna ledare gör utspel i politiska frågor ser jag som naturligt även om jag anser att kristna ledare ska vara försiktiga med att följa politiska trender och känslor.
Mitt resonemang är heller inget märkvärdigt i de flesta andra länder.
— Alexander Christiansson (SD)
Jag har haft förmånen att resa och bo på olika platser i världen och det har varit spännande att ta till sig andra kulturer och sedvanor, något som jag värdesätter väldigt högt. Men jag har också alltid älskat mitt land och har hela tiden känt mig stolt över min svenska identitet och mitt arv. Jag har med andra ord alltid varit en patriot och nationalist – en nationalist som älskar människor och kulturer från hela världen.
För ungefär åtta år sedan kände jag en frustration över vart vi som nation var på väg. Som fyrabarnspappa kanske det inte är så konstigt då otrygghet och brottslighet blivit vardag i Sverige. Vid den tidpunkten var min bild av SD formad av medierna och politiska motståndare till SD, precis som för många andra. När jag läste igenom SD:s alla principprogram från 1990-talet och framåt ändrades dock min uppfattning om partiet.
[ Svenska ungdomar sticker ut kraftigt i fråga om religiositet ]
Den 11 september i år blev SD för första gången det nästa största partiet i Sveriges riksdag samt en del av ett regeringsunderlag som framöver kommer forma svensk politik. Få människor har nog undgått den polariserade debatt som vuxit fram i Sverige sedan SD kom in i riksdagen 2010.
Den polariseringen nådde kanske sin topp när socialdemokratiska ministrar inför de allmänna valen i år kallade till presskonferens från regeringskansliet med syftet att utmåla oppositionen som ett säkerhetshot samt att varna väljarna för att demokratin på något sätt skulle vara i fara. Ministrarnas beteende fick flera sakkunniga att reagera starkt då den sortens “valarbete” oftast pågår i mindre demokratiska länder.
Utvecklingen och SD:s framgångar har dock medfört en debatt som är sund i ett demokratiskt samhälle. En debatt som är nödvändig eftersom människor tvingas ta ställning och fundera kring åsikter och ideologier, men även kring olika typer av begrepp såsom just “patriot” och “nationalist”.
Problemet med vissa begrepp som dessa är att politiska motståndare har getts utrymme att definiera innebörden av dem, i stället för att låta dem som identifierar sig med begreppen få göra det. Att förklara varför vi i Sverige hamnat där vi är kräver dock mer utrymme är denna artikel, men jag vill ändå kortfattat förklara min syn på de senaste 50 åren.
Det stora problemet i Sverige har varit att decennier av marxistiska åsikter format oss som folk. Man har enträget arbetat för att få bort den kristna tron ur skolan och ut ur vårt samhälle. I sin iver att vara ett “öppet” samhälle där gränser och nationell identitet ska suddas ut har man varit rädd att människor som kommer hit ska bli kränkta över att vi har en tydlig gemensam kultur att anpassa sig efter. I stället har det skapat en förvirring som inte gynnat någon part.
Ledande politiker har gång på gång förnekat, hånat och bespottat vårt svenska och kristna kulturarv vilket skapat en oikofobi – ett förakt mot den egna kulturen. Det är beklagligt.
Det går nämligen att älska Sverige, vara patriot och nationalist samtidigt som man uppskattar andra kulturer och nationer. Det är heller inga problem att integrera en viss del av andra kulturer i vårt land, men utgångspunkten är och måste vara att den svenska kulturen är överordnad andra kulturer inom Sveriges gränser.
[ Nuri Kino: Svenska värderingar skiljer sig inte från kristna - de vilar på dem ]
Detta kopplas också till min syn på migration. Det är inte rimligt att ta emot en stor andel människor med, för svensken, främmande värderingar i sin syn på kvinnor, uppfostran, heder, välfärd med mera. Det är bara SD som sett riskerna med detta och som varnat för de konsekvenser vi nu ser. Att hjälpa människor i nöd görs bäst i närområdet, vilket också bekräftas av flera sakkunniga.
Att vår närhetsprincip är mer än bara en läpparnas bekännelse har vi också bevisat genom vårt stöd för mottagandet av ukrainska flyktingar vilket är fullt förenligt med min kristna tro.
Mitt resonemang är heller inget märkvärdigt i de flesta andra länder. Det är den svenska politiken som är extrem, inte SD:s värderingar.
