Innehåller trosrörelsens teologi viktiga dimensioner av kristet liv men behöver helas från avarter, som Mikael Stenhammar skriver, eller bör den “dras upp med rötterna och kastas bort” som Emanuel Almroth menar? Enligt Gunnar Löfgren behöver dessa motpoler mötas objektivt för att diskutera sakfrågan: “Vad är trosteologins unika bidrag till kristenheten?”
Om man vänder blicken till trosrörelsens rot, amerikanska Word of Faith, har det gjorts analyser om dess distinkta läror. Självklart kan man inte rakt av likställa den svenska rörelsen med den amerikanska, i “landet lagom” blir dess mer extrema form opassande.
Jag skulle dock vilja påstå att den teologiska grundkällan är densamma och att grundvattnet oundvikligen flödar in i och formar människors verklighetsperspektiv och livserfarenheter – teologins frukt. Att helt åsidosätta “känslorna, upplevelserna och föreställningarna” hos dem som druckit av källans vatten skulle därför resultera i en vilseledande analys.
Jag är ingen teolog men växte upp i Livets ord under 2000-talet och drack av vattnet sedan barnsben. Vi fick lära oss att tron övervinner allt. Genom tro skulle vi leva ett liv i seger och överflöd på alla livets områden: fysiskt, ekonomiskt, socialt, psykologiskt. Listan kan göras lång.
Logiken: Ett överflödande andligt liv väller över till ett överflödande fysiskt liv. Framgång och helande tillhör Guds folk i detta jordeliv – alltid. I tro ska man “tala ut” och “bekänna” Guds löften, på så vis kommer de att manifesteras. Man sätter i “trons kontakt” och låter Guds välsignelser flöda.
Enligt denna logik blir det alltså en andlig motsägelse att en kristen kan leva ett hängivet, trosfyllt liv och förbli resurssvag eller sjuk.
— Emilie Rosman
Ännu en komponent i “trons ekvation” för ett liv i överflöd är att ge frikostigt. Om man sår (ekonomiska) trosfrön kommer Gud “att öppna himlens fönster för er och ösa välsignelse över er i rikt mått” (Mal 3:10). Framgång och seger predikades som den kristnes rättmätiga tillstånd som alltid kan uppnås med trons kraft. Motsättningar, som sjukdom, behandlades som en temporär andlig attack. Tjuven, som Jesus kallar djävulen i Johannes 10:10, försöker stjäla den kristnes rättmätiga välsignelser.
En sårbarhet för andliga attacker förklaras ofta med synd eller otro, eller att en person (läs andlig ledare) är så starkt använd av Gud att han eller hon utgör ett hot mot djävulen - och blir en måltavla. Dröjer det önskade bönesvaret är det något som fattas i “trons ekvation”: bön, tro, trosfrön? Enligt denna logik blir det alltså en andlig motsägelse att en kristen kan leva ett hängivet, trosfyllt liv och förbli resurssvag eller sjuk. Lidande och svaghet som förblir betyder att man inte fått andligt genombrott; att ens liv blivit kidnappat av tjuven.
Att jag skulle kunna ha en stark tro och vara välsignad av Gud även om jag inte skulle bli helad från kronisk sjukdom i detta jordeliv blir en motsägelse. Paulus törntagg (2 Kor 12) och Timoteus “återkommande sjukdomar”, blir motsägelser. Också Jesu ord: “Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh 16:33), blir en motsägelse. Detta leder inte sällan till dissonans för dem som okritiskt följer förkunnelsen, särskilt om man möter sin personliga törntagg: Varför svarar inte Gud trots outtröttligt andligt krigande?
Trosrörelsens triumfalism lovade mig ett liv i överflöd och seger över alla livets motgångar genom tro. Detta gav mig som ung ett optimistiskt perspektiv på livet, något som felaktigt ofta blandas ihop med “stark tro” inom denna kultur. Det jag inte fick var ett realistiskt trosperspektiv, där lidande betraktas som något naturligt då hela skapelsen suckar, våndas och längtar efter förhärligande, men där den treenige Guden samtidigt hjälper oss i vår svaghet och låter allt samverka till vårt bästa.
Paulus verkar inte anta helande och framgång för alla troende som en “andlig rättighet”.
— Emilie Rosman
Jag fick aldrig höra att trons kraft också givits för ett liv som kanske förblir präglat av lidande och svaghet, och att Gud genom detta kan dra mig närmare honom – för att känna honom är Jesu definition av det eviga livet. Eller att glädjen och friden som övergår allt förstånd och Faderns kärleksfulla omsorg blir mer påtaglig och ljuvlig i mörkedalen än den någonsin var på bergets topp. Där det blir uppenbart att Guds nåd verkligen är nog, och jag därför kan berömma och glädja mig i min svaghet, precis som Paulus beskriver.
Paulus verkar inte anta helande och framgång för alla troende som en “andlig rättighet”. Att Epafroditus, som Paulus skriver om i Filipperbrevet 2, överlevde en svår sjukdom beskrivs i stället som Guds nåd – en icke-berättigad barmhärtighetsgåva, en av många försmaker av himmelen.
Tron på att Gud helar och svarar på bön är fundamental. Men att göra anspråk på mitt önskade bönesvar, det är att ta ut himmelen i förtid. Jesus var en “smärtornas man och förtrogen med lidande”, ska hans lärjungar då inte lära känna honom – även i lidande? Att genom Guds kraft få styrkan att följa i vår Herres fotspår i bönen: “Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”
Detta är inte att “ge upp”, det är att kämpa trons goda kamp med förtröstan på att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek – vad som än kommer.
