Kyrkan behöver alltid förnyas. Med jämna mellanrum har det uppstått väckelserörelser som har riktat fokus just på sådant som en tid varit försummat. Bland väckelserörelserna kan nämnas asketrörelsen på 200-talet, medeltidens predikorörelser, reformationen, pietismen och lågkyrkligheten, frikyrkorörelsen, högkyrkligheten, pingströrelsen och den karismatiska rörelsen.
I den sistnämnda finns både grupper som präglas av framgångsteologi och sådana som inte gör det. I Dagens reportage från Kenya, 4 november 2022, beskrivs en extrem variant av framgångsteologi, vilket har gett upphov till debatt.
På första söndagen i advent lästes i många kyrkor om hur Jesus i Nasarets synagoga läser ur Jesajas bok om ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda, frihet för de förtryckta och ett nådens år från Herren (Luk 4:16–23). Jesus utmanar oss och påminner oss genom texten om vilka uppgifter en levande församling har.
Samtidigt som vi vet att underverk förekommer, vet vi att de är sällsynta. Ett mer långsamt helande kan däremot många gånger förverkligas, särskilt om församlingen är en helande gemenskap. Vid andra tillfällen uteblir helandet helt, men vi fortsätter ändå att be eftersom Jesus har uppmanat oss att göra så. Andra gånger blir en människa helad av förbön, men inte på det sätt som man bad om.
Vi ska vara stolta över de andliga skatter vi förvaltar och vara mer frimodiga att visa att de finns och bruka dem offentligt.
— Leif Nordenstorm
Även att acceptera att livet måste gå vidare med en kronisk åkomma är en form av helande, framför allt när individen inte låter åkomman hindra henne från att leva ett fullvärdigt och rikt liv. “Mina perioder i dödsskuggans dal och öknen har gett mig en starkare tillit och kärlek till Gud,” skriver Emanuel Almroth i sin replik i Dagen den 23/11.
I Svenska kyrkan, där jag är aktiv, förekommer förbön, smörjelse av sjuka, andliga samtal, bikt, bibelstudier och andra uttryck för tron i fler församlingar än man först tror. Det beror på att det sker i avskildhet och därför inte uppmärksammas av särskilt många. Svenska kyrkan har en hel del att lära av den karismatiska rörelsen, inklusive trosrörelsen. Vi ska vara stolta över de andliga skatter vi förvaltar och vara mer frimodiga att visa att de finns och bruka dem offentligt.
När jag som svenskkyrklig ser extrema varianter av framgångsteologi, som till exempel i församlingen som leds av Peter Manyuru i Kenya, tänker jag att vi också har orsak att ta vara på de erfarenheter vi själva har. En sådan erfarenhet vi har är att ingen församling ska vara helt fristående, eftersom alla församlingar är en del av Kristi kropp. “Fria församlingar” kan förnyas snabbt utan att någon agerar bromskloss, men det som somliga kallar “bromsklossar” kan vara personer med enorm erfarenhet som med goda råd kan bidra till att man inte gör samma misstag som kyrkan har gjort tidigare, kanske för flera hundra år sedan.
Biskoparnas uppdrag är att stå för kyrkans enhet, men också att utöva tillsyn över präster och församlingar som handlar oklokt. Både förnyelse och erfarenhet är nödvändiga för att en församling ska vara levande på ett sunt sätt.
Visst är det lätt att kritisera de framgångsteologiska församlingar som är penningfixerade, och vi svenskar reagerar instinktivt när vi läser att förbön och samtal med pastorn kostar pengar. Men det är lätt att reagera för oss som har vårt på det torra och har trygga inkomster med hjälp av kyrkoavgifter.
Det är också lätt att kritisera framgångsteologin för att vara pengafixerad, men har vi i Svenska kyrkan själva behandlat frågan om pengar teologiskt? Frågan om pengar lyser med sin frånvaro i de flesta predikningar. Vi behöver bra undervisning om pengar och generositet. Mikael Stenhammar skriver: “Kan kollekten i kyrkan ha en andlig dimension som är mer än att bara stödja en verksamhet?” (Dagen 11/11).
Framgångsteologin och framför allt praktikerna i de extrema församlingarna, som till exempel den där Peter Manyuru verkar, ligger långt ifrån vad vi är vana med i Svenska kyrkan. Därför utövar de knappast någon lockelse på de flesta av oss och utgör inte heller något hot. Jag tror dock att det är viktigt att vi uppmärksammar de snabbt växande karismatiska församlingarna och lär oss vad som är gott i dem, utan att kopiera avarterna.
“Något har glömts bort, tonats ned eller helt enkelt gömts undan,” skriver Gunnar Löfgren i sin replik 30/11 som en förklaring till varför nya rörelser uppstår i och utanför etablerade församlingar. Problemet är att de nya rörelserna som återupptäcker det bortglömda samtidigt glömmer bort, tonar ned eller gömmer undan andra dimensioner av den kristna tron.
Vi behöver mer förbön, andliga samtal och bibelstudier men vi behöver också ett klokt ledarskap som bär med sig kyrkans erfarenheter från nästan två tusen år. Vi behöver också mer dialog så att vi, som det står i Efesierbrevet, “tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet” av den kristna tron.
[ Dokument | ”Varför måste man betala pengar för bön, så är det inte i Sverige, va?” ]
