Mikael Stenhammar skrev nyligen på debatt att framgångsteologin är sjuk men bör helas snarare än raderas. Jag kan förstå hans tanke. Men varför ska vi då kalla det friska för framgångsteologi, varför inte bara kalla det för kristendom? Jag anser att denna lära, på grund av dess arv och frukt, inte kan helas. Den behöver dras upp med rötterna från kristendomens jordmån och kastas bort. Men de korn av sanning som denna lära har, ska inte beskäras från kristendomen.
Framgångsteologin är inte bara populär inom kyrkan, utan även i samhället. Den påminner mycket om en av vår tids populäraste filosofier, New Thought. Bägge tror på attraktionslagen och magiskt tänkande, alltså att om du tänker, önskar, fokuserar, ber eller tror på något tillräckligt intensivt kommer det att slå in.
Denna lära har fått en naturlig plats i vår tids prestationssamhälle. Vi har lämnat disciplinsamhället, som genom kristen sociallära och arbetsetik skapat välfärdssamhället. I stället har vi valt något som stegvis urholkar vår välfärd. Effektivitet, självförverkligande, hälsa och mental styrka har blivit vår tids dygder.
Självhjälpsböcker produceras på löpande band och säljs som smör eftersom många känner sig misslyckade och vill hitta enkla recept på lycka. Den digitala världen gör att vi jämför oss mer med varandra, något som enligt Bibeln bara är av ondo. Samtidigt längtar människor efter någonting mer.
Jag känner många som skadats och lämnat tron, eller blivit så allergiska mot alla löften om välsignelser att de inte längre tror på vad Bibeln utlovar.
— Emanuel Almroth
På frukten ska du känna trädet, men hur är framgångsteologins frukt? Jag känner många som skadats och lämnat tron, eller blivit så allergiska mot alla löften om välsignelser att de inte längre tror på vad Bibeln utlovar. Jag har själv haft kronisk migrän i över 20 år, vilket har bidragit till att jag haft perioder av nedstämdhet. Jag har mött många troende som visar kärlek, men även många som anklagar mig för att ha bristande tro. Vissa har sagt att en kristen inte ska ha några tunga stunder i sitt liv, vilket är ett märkligt påstående. För mina perioder i dödsskuggans dal och öknen har gett mig en starkare tillit och kärlek till Gud.
Min tolkning av Jesu lära är att vi främst ska fokusera på de minsta och svaga i samhället. Därför bör kyrkans läror kunna efterlevas av alla, även de svagaste, i Kristi kropp. Men framgångsteologin är enligt min erfarenhet en börda för de svaga. Studier visar att självhjälpsmetoder inte hjälper dem som faktiskt behöver dem.
[ Tomas Sjödin: I perioder har jag så ont att jag inte kan prata ]
Framgångsteologin är inget annat än en gärningslära. Den skiljer sig inte så mycket från de överdrivet puritanska rörelser som var populära förr, som kunde anse att all njutning och ett ostädat rum var en synd. Framgångsteologin är snarare en fortsättning på dem. Syndakatalogerna och asketismen har tagits bort, men prestationskraven har blivit ännu högre. Ett ostädat rum är fortfarande ett bevis på bristande karaktär. Samtidigt är den mer materialistisk, och därför kan en pastor bära Dolce & Gabbana och samtidigt kritisera dem som lyssnar på icke-kristen musik.
Framgångsteologins brister blir tydligast när vi läser i Bibeln om Job. Han förlorade allt, även hans kropp drabbas av sjukdomar. Tre vänner besöker Job och anklagar honom för bristande tro. Men de har fel, vilket Gud avslöjar i slutet. Och Job får tillbaka allt och ännu mer. Denna berättelse visar på att fattigdom, ohälsa och olyckor kan drabba rättfärdiga människor, det är inte deras fel att det onda händer.
Så bara för att vi har det jobbigt och är sjuka just nu ska vi inte sluta tro på mirakler. För sådana händer! Men varför blir inte alla hjälpta direkt? Ingen vet, även Paulus hade sin törntagg. Kanske är det för att vi lever i ett trolöst samhälle, kanske har Gud planer vi ännu inte förstår eller kanske är det för att vi kristna har ett ansvar att ta hand om de sjuka i vår närhet. En kort bön för de sjuka är ingen uppoffring, men att ge bort vår tid och energi för att hjälpa dem är ett hjältedåd.
En kort bön för de sjuka är ingen uppoffring, men att ge bort vår tid och energi för att hjälpa dem är ett hjältedåd.
— Emanuel Almroth
Bibeln lovar oss inte bara helande, utan även de basala behoven i livet. Gud är en god far som bara ger goda gåvor. Blommorna har kläder, sparvarna mat och vi är mer älskade än dem. Gud kan välsigna oss ekonomiskt när vi verkligen behöver det, men han kommer inte göra oss alla till miljardärer. Vissa är kallade att vara förvaltare över stora rikedomar, men detta kan också vara en börda – med stora rikedomar kommer mycket ansvar och många frestelser.
För den som älskar Gud kommer allt att samverka till det bästa. Vi kommer få det vi innerst inne vill ha utifrån vår kallelse och Guds vilja. Men våra egna önskningar kan vara så färgade av världens hets kring lyx och status. Och Guds perspektiv på tid är inte vårt perspektiv, så vi behöver ofta vara tålmodiga.
Kristus värderar inte oss utifrån våra prestationer, karriär, status och så vidare. Att samhället värderar oss så är föga förvånande, men det är sorgligt när kyrkan gör det. För då gör kyrkan skillnad på människor. Den låter de rika sitta längst fram och de fattiga längst bak. Och det är enligt Bibeln en synd. Min längtan och mitt rop till Gud är efter en barmhärtig kyrka som inte gör skillnad på människor.
