Frågan om tionde diskuteras inte särskilt ofta i frikyrkan utan ses mest som en självklar del av församlingen att nämna i samband med kollektinsamlingen. Därför är det bra att vi tar tillfället i akt att samtala om denna fråga, och det var främsta syftet med min debattartikel där jag hävdar att tionde inte är en praktik som Nya testamentet lyfter fram, däremot generositet.
I Linda Berglings replik kopplar hon tiondet till att visa kärlek till församlingen och Jesus. Och det tvivlar jag inte en sekund på: De flesta ger troligtvis tionde av ett fritt hjärta och för att de vill bidra till församlingen. Det är jättebra. Men det är också talande att det första bibelord Bergling lyfter upp om tiondet fortfarande är från Gamla testamentet. Övriga bibelreferenser i hennes debattartikel nämner Abraham och hans givande till översteprästen Melkisedek, som i Nya testamentet porträtteras som en skuggbild för Jesus. Men i det avsnitt av Hebreerbrevet som behandlar Melkisedek står det också att vi inte längre lever under lagen sedan Jesus kommit som vår nya eviga överstepräst (Hebr 7:18–19).
Därmed är detta ett svagt bibelstöd att bygga en lära om tionde på när, som jag nämnde i min inledande debattartikel, den övergripande undervisningen om ekonomi i Nya testamentet handlar om att ge frivilligt och att ge generöst. Det sistnämnda upplever jag har fallit i glömska hos både Bergling och Bertil Swärd – som också skrivit en replik – när de kommenterat min artikel. Och det är hela poängen med mitt resonemang; att vi i stället för en upplevt påtvingad andel av vår inkomst ska ge frikostigt av våra pengar. Som Bergling konstaterar i slutet av sin debattartikel är våra hjärtan där vår skatt är, därför tror jag att just ett generöst givande är något som kännetecknar en kristen livsstil.
Varför är just tiondet det av de gammaltestamentliga buden som levt kvar, och inte andra bud i Gamla testamentet som också är kopplade till välsignelser?
— Jakob Romeborn
Jag säger mig inte heller tala för samtliga församlingar som likt Arken bärs upp av medlemmars regelbundna gåvor, och jag förstår att det är enklare att ha en församlingsgemenskap om man vet ungefär hur mycket pengar som kommer in varje månad. Likväl är det inte så de första församlingarna i Nya testamentet verkade bedrivas. Men ska vi ta Jesus på orden när han talar till den rike unge mannen och dessutom utgå från exemplet i Apostlagärningarna 2 borde vi som sagt ge allt vi äger till församlingen. Men av någon anledning är detta aldrig något som predikas.
Detta för mig in på det Swärd skriver i sin replik. Han jämställer tiondegivandet med att ge skatt till staten, och det är mycket riktigt mer på det sättet som tiondet användes i Israel. Det är dock ingen bra parallell att göra utifrån bibeltexten. Swärd menar att Jesus självklart syftar på tiondet när han talar om att ge “Gud det som tillhör Gud” i Matteusevangeliet 22:21, men det är en tolkning som jag inte hittat någon annanstans än hos honom när jag gjort efterforskningar.
[ Creflo Dollar: Släng all min undervisning om tionde ]
Swärd beskyller mig också för att vara selektiv med Guds löften från Gamla testamentet, men det är en invändning jag lika gärna kan vända mot honom själv. Varför är just tiondet det av de gammaltestamentliga buden som levt kvar, och inte andra bud i Gamla testamentet som också är kopplade till välsignelser? Då tycker jag snarare det är mer konsekvent att som jag, likt Paulus i Romarbrevet, hävda att vi som kristna inte längre står under lagen. Och det tål nog att upprepas ännu en gång att jag inte är emot att församlingar bekostas av givandet från medlemmar, det tror jag är en förutsättning och en biblisk uppmaning (exempelvis 1 Kor 9:13–14 som Swärd nämner)
Slutligen vill Swärd påpeka att det som jag byggde en del av mitt resonemang på, vad Paulus skriver i 2 Korinthierbrevet om att ge från hjärtat, handlade om en extra insamling till nödlidande kristna i Judéen. Det är helt sant, men att utifrån det dra slutsatsen att Paulus måste ha menat ett givande utöver det regelbundna tiondet är att läsa in en slutsats i texten som inte står där. Det finns inte tillräckligt med information i Nya testamentet för att stödja tesen att tiondegivandet skulle ha varit en tradition som fortsatte från judarna till de första kristna församlingarna.
Då är det säkrare att utgå ifrån att det Paulus skriver är mer av generell karaktär, och att vi bör vara beredda att ge det som hjärtat uppmanar oss att ge – vilket för en kristen som sagt är att ge generöst. Om du känner dig manad att ge runt en procent av ditt överflöd i stället för tio är det troligtvis inte den helige Ande som uppmanar dig att dela med dig av en så liten del av din inkomst. Men vi ska inte heller låsa fast oss vid en fast procentandel enligt den lag som praktiserades av judar i antikens Israel.
[ Elisabeth Sandlund: Solidariteten sätts på prov i bistra tider ]
