Som ung flyktingtjej från Mellanöstern, blyg, osäker, och med knagglig svenska, försökte jag förstå de svenska sociala koderna för att bli inkluderad i olika sammanhang. Ofta gjordes jag till åtlöje av andra, då jag såg annorlunda ut, talade annorlunda och hade annorlunda kläder som andra hade skänkt. Detta fick mig att tro att jag varken passade in eller behövdes.
Ända tills dagen då min mamma tog mig till en kyrka som anordnade kostnadsfria pyssel och aktivitetskvällar för barn och unga. I denna miljö spelade det ingen roll vilka kläder jag hade på mig, hur jag pratade eller vad mina föräldrar arbetade med. Alla barn var välkomna, men det stannade inte där. Efter några veckor fick jag frågan om att hjälpa till i söndagsskolan med det ärofyllda uppdraget att klä ut mig till clown och dela ut presenter till de barn som fyllt år den senaste tiden. Detta uppdrag blev min första kallelse till tjänst och för första gången i mitt liv blev jag inte bara välkomnad in i församlingsgemenskapen utan också önskad.
Människor i alla generationer uppskattar känslan av att känna sig behövda, önskade och viktiga. Kallelsen till clown kändes viktig för tolvåriga Katrina, för vem annars skulle dela ut paket till alla förväntansfulla barn? Under åren fick jag växa i min tjänst genom andra som vattnade min kallelse, planterade den i god jord och ställde mig i församlingens mittpunkt där jag fick ta emot Guds strålande ljus in i mitt liv. Det började med en kallelse till söndagsskoleclown och växte till kallelsen att bli pastor.
I dag kliver jag in i mitt trettonde läsår i församlingstjänst med inriktning för barn och ungdom. Varje år är utmaningen att få ihop ledare till de olika verksamheter som finns i församlingen och uppmuntra de eldsjälar som finns att fortsätta ett läsår till, utan att tappa gnistan, orken och glädjen i tjänandet.
Vi behöver våga tro på unga, ge dem ansvar, kommunicera med emojis, gå kurser i Snapchat, följa med dem till mataffären och låta dem välja kyrkfikat ibland.
— Katrina Simonsson
Hur gör man det? Genom att engagera och välkomna unga in i församlingsgemenskapen och förmedla att de är önskade, behövda och viktiga – inte bara med ord utan också i handling. När unga får förtroende och ansvar att ta plats i församlingen tänds en gnista i dem som sprider sig som en eld till resten av kyrkan. Att se unga engagera sig i församlingen är ett stort böneämne i många kyrkor jag besökt runt om i landet. Jag får ofta frågan: Hur får man unga att engagera sig i församlingen?
Min erfarenhet är att det varken kräver en hipp ungdomsledare eller en häftig ungdomsverksamhet som lockar. Det vi kan göra är att tro att unga kan engagera sig, att unga vill engagera sig och inse att det är vi som behöver dem.
[ Lennarth Hambre: Finns det ens krismedvetenhet i frikyrkan? ]
Vi behöver våga tro på unga, ge dem ansvar, kommunicera med emojis, gå kurser i Snapchat, följa med dem till mataffären och låta dem välja kyrkfikat ibland. Vi behöver hålla masken när de väljer chips i stället för hembakat och vi behöver ha överseende med när de stökar till med chipssmulor överallt. Vi behöver säga att kyrkan är deras och sluta ta betalt för aktiviteter. Vi behöver låta dem ta över, anordna auktioner, baka, sälja fika och själva planera aktiviteter att se fram emot. Vi behöver tillåta ungdomar att inreda kyrkan i sin smak, städa och ta hand om det som också är deras heliga plats och lära dem att förvalta den vidare till nästa generation.
Vi behöver be mindre för ungdomar, be mer med ungdomar. Vi behöver tro på oss själva, hur gamla vi än blir och hur tråkiga vi än tror oss vara. Och till sist, vi behöver fortsätta tro på Jesus Kristus, att han är med oss med sin helige Andes kraft när vi möter nästa generation, och när nästa generation tar över.
[ Ida-Maria Brengesjö: Kyrkan måste förändras om hon inte ska dö ]
När jag gick i gymnasiet ville min ungdomsgrupp anordna en ungdomskonferens som skulle kosta cirka 30 000 kronor. Församlingen gav oss alla tillfällen som fanns att arbeta och samla in pengar till denna satsning. En dag fick vi i uppdrag att laga lunch till ett 50-tal pastorer från olika håll i landet. Det stod gulaschsoppa på menyn, och enligt receptet skulle den ha en härlig, varmt mörkröd nyans. Några minuter innan servering lyfte jag på det enorma kastrullocket och till min förskräckelse såg soppan ut som ljusgrå lera, med oklara klumpar som flöt omkring. Jag la på locket igen och samlade resten av ungdomarna. I panik sträckte vi våra händer mot grytan och bad att Gud skulle välsigna maten, rädda den och oss. Några minuter senare lyfte vi på kastrullocket igen och till vår stora förvåning såg soppan ut exakt som på bilden i receptet: Instagramvänlig och god. Vi prisade Gud och lärde oss den dagen att Herren är med, när vi går i tro.
Vår utmaning inför höststarten är inte hur vi ska få tillräckligt med ledare för att kunna upprätthålla verksamheten. Vår, och inte minst min, utmaning är att komma ihåg att Gud är med när vi går i tro. Låt oss be ut bibelordet i Psaltaren 71:18 över oss alla som står i tjänst för nästa generation:
“Överge mig inte, Gud, nu när jag är gammal och gråhårig. Låt mig förkunna din kraft för nästa generation, din makt för dem som skall komma.”
