Tidigt 1980-tal, Norrköping. Långa korridorer och människor som hasar sig fram. Viskande röster blandas med ljudet av bebisgråt. En liten flicka föds till mycket unga föräldrar som visar sig vara oförmögna att ta hand om henne. Uppbrott följs av uppbrott tills den lilla sparven slutligen landar i tryggheten 15 månader senare. Tryggheten hos en familj som egentligen redan var komplett: Mamma, pappa, tre barn, färdig. Sparven fick en plats. Till en början på mammans höft.
Sparven var livrädd för omgivningen, livrädd för uppbrott och klamrade sig fast som om det gällde livet. Och vet du, det gällde också livet för denna sparv. Hur skulle en liten fågelunge kunna klara sig själv? Det säger sig självt, det är omöjligt. Totalt omöjligt.
It takes a village to raise a child (Det krävs en by för att fostra ett barn) är ett känt uttryck, och den lilla sparven, som är jag, hade varit chanslös utan sin village. En village bestående av en soc-tant som drev en process i domstol för att hon såg vad som var viktigt för den elvaåring som trots sin enorma blyghet lyckades säga stopp. Stopp till processen att bygga en relation med, för henne, okända föräldrar. “Stopp. Jag har fått en ny familj. Jag har en trygg plats här.”
En village bestående av farföräldrar som älskade, och älskade sin ögonsten till sina sista andetag. Men framför allt en village bestående av den trygga familjen. Den trygga, alldeles vanliga familjen. Familjen som gav sin tid, sina hjärtan och en plats för livet. En familj – som blev min familj.
Som kristna familjer har vi många ovärderliga saker att erbjuda den skyddslöse. Trygghet. Ögon som ser. Bekräftelse, uppmuntran. Tydliga ramar och tröstande kramar.
— Camilla Axelsson
Mitt a och o och min främste räddare är givetvis Gud. Han som såg mig redan i moderlivet, som psalm 139 lyfter fram. En psalm som fortfarande berör mig starkt trots att jag läst den så många gånger. Han såg mig i moderlivet, trots att ingen i världen längtade efter mig. Han såg mig i den unga 18-åring som blev gravid högst oplanerat. Gud såg den lilla sparven. Han räddade mig. Han såg mig när ingen ännu hade fäst sin blick på mig.
Gud har sett till att jag har fått en stor village att omge mig med. Han som skapat visste vad den lilla skadade sparven verkligen behövde: trygghet på trygghet efter uppbrott på uppbrott. Trygga vuxna i hemmet, i församlingen, i skolan och på fritiden. Så viktiga alla dessa har varit för mig och säkerligen för andra stukade barn.
Vilka barn passerar genom din vardag? Ser du dem? Lär du dem flyga? It takes a village to raise a child.
Det är smärtsamt att erkänna men i ärlighetens namn: Jag har så många gånger önskat att jag var lik min mamma. Den mamma som jag älskade och hade min trygghet i. Den mamma som inte bar mig nio månader inuti men i många, långa år på sin höft. Som inte behövde vara min mamma men valde att vara det. För att hon hade möjligheten att vara med och rädda en liten skyddslös sparv. Tacksamheten för familjen som gick all-in är enorm. Jag fick en självklar plats.
Flyg lilla fågel, dina vingar bär. Flyg, flyg och lyft din blick.
[ Livsstil: De efterlyser fler kristna familjehem ]
Behovet av trygga vuxna och trygga hem är väldigt stort i Sverige. Alla barn har rätt till en trygg och stabil uppväxt, något som inte alltid finns inom de biologiska ramarna. Som kristna familjer har vi många ovärderliga saker att erbjuda den skyddslöse. Trygghet. Ögon som ser. Bekräftelse, uppmuntran. Tydliga ramar och tröstande kramar.
Möjligheten att få bli inkluderad som en självklar del av en vanlig familj, förstår vi hur många som längtar efter det? Hur många som är i skriande behov efter det? Hur många sparvar som omöjligt kan lära sig flyga utan ett skyddsnät? Hur många sparvar som faller till marken i ensamhet …
Vad hade jag varit utan min village? Vad hade det blivit av mig utan de där åren på mammas höft? Och jag tänker, som så ofta: “Ge i gåva, det du har fått i gåva” (Matt 10:8). I en värld där så många sparvar faller till marken, där så många barn lever i otrygghet: Vem bär du på din höft?
