Sommarpratarna i Sveriges radio lockar tusentals människor att ta del av olika livsöden. Vissa av berättelserna skakar om och andra lämnar inga större intryck. Ibland blir man förvånad, som när Christian von Koenigsegg talar om hur en ung kille lyckats med att etablera ett nytt sportbilsmärke. Mitt i berättelsen kommer en hyllning till hans fru, där han uttrycker hur de tillsammans bygger äktenskap, familj och företag. En slags oväntat kärleksförklaring som man tar med sig.
För några veckor sedan var Emanuel Karlsten värd för “Sommar i P1″ och delade sin frustration och uppgivenhet på samma gång som en berättelse om vikten att följa sin inre röst. Hans berättelse berör mig på flera olika sätt.
Det finns några röster som är förankrade i den kristna gemenskapen men som träder upp på olika arenor och står för en värdegrund som är annorlunda. När jag lyssnade till den senaste podden “Framåtlutad med Simon Holst” gladdes jag över de tankar som Elin Liljero Eriksson framförde kring journalistik. Hur hon valt att ge sig in i en tuff och konkurrensutsatt bransch och vill vara en röst som står för värden som anses som annorlunda.
Det tydligaste exemplet på en kristen influerare just nu är Joel Halldorf, som framstår som den främste företrädaren för kristen tro i svenska medier. Han bemöts oftast på ett mycket respektfullt sätt och har en oerhörd förmåga att samtidigt beskriva och kritisera, men gör det på ett sätt som väcker beundran. Men även Emanuel Karlsten tillhör skaran som väcker debatt och skakar om.
Det finns många unga kristna som vill mycket mer. De har sin hemvist i kyrkan men är inte nöjda.
— Conny Brännberg
När jag lyssnade till hans sommarprat var det två tankar som berörde mig. Den första handlade om det mod som han visat genom att våga gå sin egen väg och följa sin inre röst. Det bådar gott när unga nytänkare inte låter sig inramas i fyrkantiga boxar och hålla sig till det som alltid varit, utan vågar satsa på det man anser rätt. Den andra tanken får mig att fundera kring min roll som församlingsledare och hur jag och många andra ledare tar oss an den unga generationens nya tankar.
Jag tillhör en av landets äldsta pingstförsamlingar som i höst kommer att fylla 110 år. När många församlingar läggs ned eller går samman med andra församlingar verkar vår församling ha funnit en ny väg. Det har varit en rätt stor förändring de senaste åren – som inte alla anammat – men det verkar finnas något i konceptet som fungerar då vi regelbundet ser nya människor, ofta unga människor, ansluta sig.
För oss som är födda under “förra årtusendet” framstår mycket som annorlunda och främmande i dagens utbud. När jag hör vår ungdomspastor introducera föreståndarens predikan med: “Vi har en grym pastor som är sjukt taggad för predikan i dag”, är det ett för mig främmande språkbruk, men som fungerar kommunikativt med en ung generation. Själv skulle jag aldrig uttrycka mig på ett sådant sätt men förstår att det kan låta så i dag.
[ ”Kyrkan upplever sig vara radikal men väljer bekväma sanningar” ]
Därför blir Emanuel Karlstens sommarprat en påminnelse och utmaning att vi som tillhör en äldre generation inte lägger hinder för de ungas tankar och idéer. I sitt program tar han upp institutionerna Kyrkan och mediehusen och gör flera kopplingar dem emellan, allt utifrån sin egen frustration och viljan att förändra och utveckla, som hindras av rådande strukturer.
När jag tar del av Jane Austens Förnuft och känsla efter att lyssnat till Karlsten framstår ordet konvenans som ett begrepp som beskriver den frustration som Karlsten berättar om. Vem bestämmer en konvenans? Vem har rätt att sätta upp regler för andra? Vad gör att något anses vara rätt?
För oss i Skövde pingst har Egil Svartdahls tankar om förändring inspirerat. Han skriver: “Det är bättre att genomföra en frivillig tioprocentig förändring varje år i tio år än att genomföra en hundraprocentig ofrivillig förvandling vart tionde år.”
[ Joel Halldorf: Kan vi lära oss att leva med oliktänkande i kyrkan? ]
Det finns många unga kristna som vill mycket mer. De har sin hemvist i kyrkan men är inte nöjda. Karlsten använder ordet frustration, som blivit en drivkraft för honom att gå vidare. Han uttrycker att han inte lämnat tron, men kyrkan. På liknande sätt mötte han hinder i mediehusen för att utveckla en bransch som enligt honom inte följde med i tiden.
Jag är glad för att det finns många unga som inte ger upp trots att de mött oss äldre som kan vara fast i gamla tankar och hellre befinner oss i trygghetszonen än vågar testa nya grepp. Som församlingsledare känner jag att det är oerhört angeläget att vara lyhörd utan att anamma allt nytt bara för att det verkar tidsenligt. Jag tror att äldres livserfarenhet kombinerat med de ungas energi är en bra kombination.
Men det gäller att vi inte gör fler “Karlstenare”, alltså hindrar de ungas entusiasm genom att förmedla en konvenans som egentligen medför att all förändring uteblir. Kyrkans och Mediehusens stora framtidsmöjligheter ligger i att våga vara lagom nytänkande men behålla det som burit under många år. Den fria oberoende journalistiken har framtiden för sig. För kyrkan gäller det att vara mer än det bibelcitat som Karlsten använder från Jakobs brev: “Ni är en rök, som syns en liten stund och sedan försvinner.”
