När jag blev frälst vid sjutton års ålder hade jag ingen större erfarenhet av att fira nattvard. Den enda gången var när jag konfirmerades i Svenska kyrkan. Då fick man en oblat och en mun med ganska starkt vin, vilket jag fortfarande tycker är onödigt även om Jesus och hans lärjungar inte drack alkoholfritt. Nu gick jag in i en pingstförsamling där man en gång i månaden firade brödsbrytelse.
Då var det ett bröd som någon av systrarna hade bakat och alkoholfritt vin. Äldstebröderna gick runt i bänkarna och vi drack i en bägare som torkades av på kanten med en duk. Detta ansågs senare ohygieniskt i en del sammanhang som började med så kallade särkalkar (små bägare).
Många frikyrkor har nu gått över till oblater vilket kanske är bra, men jag känner att en brödbit känns mer likt ursprunget i den övre salen. Vad som också har hänt i många sammanhang är att man inte dricker vinet utan doppar oblaten i bägaren.
Det tycker jag är torftigt, och känns väldigt långt från ursprunget. I pandemiskräckens anda får man inte doppa oblaten själv, utan i en del kyrkor görs det av nattvardstjänarna.
Att dela bröd och vin ger en oerhört stark gemenskapskänsla.
— Gunnar Mattsson
Har detta någon betydelse? Är inte symboliken lika stark? Vi får ju del av Jesu kropp och blod. Visst är det så. Jag kände en man som firade nattvard med magnecyl och vatten som berättade att han verkligen upplevde Jesu närvaro.
Men varför ska vi ha sådan beröringsskräck? Hur många har blivit sjuka av att dricka i samma bägare rengjord med en linneduk? Att dela bröd och vin ger en oerhört stark gemenskapskänsla. Vi är tillsammans och påminns om att Jesus offrade sig för att vi skulle kunna bli Guds barn.
