Debatt

Vem vill axla Olof Djurfeldts mantel?

Frestas församlingen försöka få förtroende hos makthavare eller allmänhet genom att inte ta ställning i frågor som upplevs som obekväma? Det var inte den väg som Olof Djurfeldt lärt sig gå av Lewi Pethrus, skriver Marcus Jonsson.

Olof Djurfeldt hade en unik position i svensk kristenhet i allmänhet och inom pingströrelsen i synnerhet. Givet omständigheterna och Djurfeldts mångsidiga begåvning fick han ett inflytande som ingen inom rörelsen har haft efter Lewi Pethrus. Den fråga som nu behöver ställas är: Vilka tar vid efter denne man som var opinionsbildare, journalist, förkunnare, bibellärare, missionär, samarbetsman med de europeiska pingströrelserna och en profetisk röst mitt i församlingen?

De olika uppdragen är var för sig stora. Men det är även behoven av dem. Särskilt i en tid som denna.

Som chefredaktör för Dagen, när tidningen var helägd av pingströrelsen, var Djurfeldt inte enbart en företrädare för en pingstlinje, utan även den som med sin formuleringskonst skrev ståndpunkter i allt från teologiska till politiska frågor. Han kan därför beskrivas som både teolog och ideolog.

Det arv som Djurfeldt lämnar efter sig är inte bara baserat på hans gärning. Det är en förlängning av det som Lewi Pethrus stod för och som överfördes av den legendariske pingstledaren till Olof Djurfeldt under de nio år de två utgjorde ledarduon på Dagen. Detta arv är mer än ett tankegods. Det är sammanlagt 180 år av livserfarenheter, andliga upplevelser och prövningar som bevisat att tron håller.

Jag är övertygad om att dessa mäns insikter och insatser är avgörande för att kunna bevara de positioner som pingströrelsen fick – betraktat som en andlig förnyelse inom kristenheten och som en evangeliserande kraft i samhället. Det är denna ställning som möjliggjort missionsinitiativ, humanitära insatser och mediesatsningar inom och utanför vårt land.

Jag längtar efter att få höra den profetiska rösten. Jag vill se kvinnor och män fortsätta det livsverk som Olof Djurfeldt lämnat efter sig.

—  Marcus Jonsson

Olof Djurfeldts betydelse för pingströrelsen kan inte överskattas. Men hans bortgång behöver inte nödvändigtvis skapa ett tomrum. Det finns många i våra led som bär på och står i en kallelse. Jag efterlyser inte en ny Djurfeldt, för det handlar inte om att försöka framträda i någon annans skepnad. Däremot tror jag att vi kan lära av hans förhållningssätt till sin kallelse.

Djurfeldt skrev i sin dagbok när han utsetts till chefredaktör efter Lewi Pethrus: “Må Gud hjälpa mig. Någon Lewi Pethrus är jag inte, men om Herren hjälper mig att vara det han ämnar mig till, skall det gå igenom … Dagens ledarsida är ett enormt viktigt instrument. Endast om den sköts rätt, blir den till välsignelse.”

Dessa rader ger ett viktigt medskick till var och en som själv brottas med sin kallelse. Ty oavsett verksamhetsområde och kallelsens karaktär, kommer kallelsen först till sin fulla välsignelse när den kallade verkar i ödmjukhet inför uppgiftens tyngd med önskan att följa Guds ledning.

För Djurfeldt var det omöjligt att vara neutral. Han stred för Bibelns auktoritet utifrån uppfattningen att skriften som helhet är Guds tilltal till oss. Övertygelsen var lika medveten när han tog till orda för livets okränkbarhet eller agerade till äktenskapets försvar. Här behöver vi inspireras av hans tydlighet och mod.

Det intressanta är att Djurfeldt med en enkel frågeställning kunde få fram ett helt synsätt. I debatten om apostoliskt ledarskap på Evangelistveckan 2004 kom han med frågan om var ledaren fanns som likt den av kvinnorna inför kung Salomo hellre gav bort barnet än lät det klyvas. Budskapet var tydligt: Kärleken till församlingen som en enhet skulle vara starkare än viljan att leda den till priset av splittring.

Året därpå vid en konferens för unga kristna samhällsintresserade var det ett panelsamtal med Åke Green och även där räckte det med en fråga för att ge perspektiv. Djurfeldt undrade varför den då mycket uppmärksammade pastorn hade på mer än sju A4-sidor talat om synden, medan talet om Guds nåd inte blev en hel sida. Kunde inte förhållandet fått vara det omvända?

För mig är det oförglömliga inlägg och så viktiga perspektiv.

Frestas församlingen försöka få förtroende hos makthavare eller allmänhet genom att inte ta ställning i frågor som upplevs som obekväma? Det var inte den väg som Olof Djurfeldt hade lärt sig att gå av Lewi Pethrus.

Var finns de som vill axla manteln som nya försvarare av bibeltron? Vilka blir nya kristna medieprofiler? Vilka vill oförtrutet tala om och själva vara öppna för den helige Andens verk? Vilka vågar ta strid för en klassisk kristen syn i folkmoraliska frågor? Viktiga röster finns redan i dag, men i den tid vi lever, behövs fler som vill verka i Djurfeldts anda.

Det tål att upprepa de ord som Pethrus återkommande uttalade och som Djurfeldt citerade: “Pingstväckelsens bästa tid ligger framför.”

Jag längtar efter att få höra den profetiska rösten. Jag vill se kvinnor och män fortsätta det livsverk som Djurfeldt lämnat efter sig. Han var fortsatt aktiv efter fyllda 90 år – även här likt Lewi Pethrus. Kallelsen har inget bäst före datum. Äldre behövs lika mycket som yngre. Vilka inom pingströrelsen tar vid efter Olof Djurfeldt?

Fler artiklar för dig