Svenska kyrkan tar ånyo på sig rollen att försvara Islamic Relief i sitt svar till mig om varför Svenska kyrkan valt att samarbeta med Muslimska brödraskapets nätverksorganisationer. Detta samarbete visar att Svenska kyrkan prioriterar radikaliserande rörelser i stället för de reformerta krafter som finns inom islam.
De många orden i Svenska kyrkans resonemang är just många ord utan substans. Det finns ingen som helst koppling till vad som sedan genomförs. Att Svenska kyrkan lyfter fram ett möte med en kvinnlig imam inom ramen för sitt bildningsförbund Sensus innebär lika lite som att en ensam fjäril skulle göra en sommar, för att använda sig av ett svenskt ordstäv.
För oavsett vad Svenska kyrkan menar i sitt mångordiga och bitvis motsägelsefulla resonemang, är det ställt bortom allt tvivel att Islamic Relief, en hyllad partnerorganisation till Svenska kyrkan, inte bara är en av Brödraskapets viktigaste nätverksorganisationer utan även att den internationella organisationen – trots upprepade försäkringar om motsatsen – återkommande bjuder in öppet antisemitiska föreläsare och sådana som hyllar våld.
Ansvarig för dessa inbjudningar var, vilket Svenska kyrkan bör vara väl medveten om, ordförande för Islamic Relief Sverige, Lamia el Amri, tillika verksamhetsledare för studieförbundet Ibn Rushd – en annan av Brödraskapets svenska nätverksorganisationer.
Läs mer: Sameh Egyptson: Ta avslöjandena om Ibn Rushd på allvar
Att Ibn Rushd och Islamic Relief är en del av Brödraskapet är väl dokumenterat. Docenterna Aje Carlbom, Malmö Universitet, och Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan, har var för sig kunnat presentera dessa samband – samband som även internationellt erkända forskare som professor Lorenzo Vidino, George Washington University, visat på.
Även den tyska Förbundsdagen samt den franska senaten har i egna utredningar bekräftat banden mellan Islamic Relief och Muslimska brödraskapet.
Men Svenska kyrkans dragning till extrema rörelser stannar inte där. Den tredje av de islamistiska organisationer som ingår i Svenska kyrkans projekt “En värld av grannar” är stiftelsen Muslim Cultural Heritage Center i Kensington, London. Stiftelsen är mer känd som al Manaar-moskén och som bedöms vara en av Storbritanniens mest radikala miljöer med flera kända IS-aktivister som besökare. Al Manaar var hemmamoské för bland annat IS-bödeln “Jihadi John”, eller Mohammed Emwazi, som var en av de fyra brittiska IS-bödlar som gick under beteckningen “The Beatles”. Emwazi kunde ostörd genomföra sina predikningar på trappan till moskén i Kensington. Man kan ställa sig frågan hur det kommer sig att Svenska kyrkan anser denna stiftelse vara en god partner att kroka arm med.
Ett mer närliggande, och mycket konkret, exempel på hur Svenska kyrkan samarbetar nära det Muslimska brödraskapet är minnesstunden efter terrordåden på Drottninggatan 2017. Ärkebiskop Antje Jackelén lät då genomföra denna minnesstund tillsammans med imamen i Stockholms moské, Mahmoud Khalfi. Khalfi har i intervjuer i tidningen ETC samt i Tunis News (vilket bland annat forskaren Sameh Egyptson kunnat avslöja i sin bok “Erövringen”) öppet erkänt sig till Muslimska brödraskapets ideologiska uttolkning av islam.
Muslimska brödraskapets tolkning är ett islam som inte erkänner kvinnors rättigheter på samma sätt som de garanteras i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och den svenska regeringsformen.
Det är i och för sig glädjande att Svenska kyrkan nu börjat uppmärksamma kvinnliga imamer vid något enstaka tillfälle. Men det är inte det som genomsyrat eller genomsyrar kyrkans val av samarbetspartner. För när allt kommer till kritan verkar Svenska kyrkans ledning och ärkebiskopen trivas bättre i radikala islamisters sällskap än att befinna sig där den progressiva och humanistiska reformeringen av islam pågår.
Det pekar alla erfarenheter på.
Läs Johan Westerholms tidigare replik: Svenska kyrkan borde akta sig för att alliera sig med Muslimska brödraskapet
Läs Svenska kyrkans tidigare replik: Ta inte modiga muslimska kvinnor som gisslan
