Hans Lindetorp föreslår i sin debattartikel (Mångfalden i den kristna musiken riskerar försvinna, 30 juli) att låtskrivare borde få betalt för själva låtskrivandet i stället för exponeringen av sången. Han menar att det skulle minska risken för att kristna låtskrivare följer pengarna mer än Gud, minska storproducenters dominans och främja mångfalden. Det är viktiga frågor, och det är nyttigt att vända och vrida på perspektiven och pröva sina motiv, men jag har några invändningar.
Är modellen genomförbar? Själva upphovsrätten är ju lagstadgad, så det är bara själva ersättningsmodellen man kan göra något åt. Varje låtskrivare har ju valet att ansluta sig till STIM och CCLI. Man kan låta bli, för att själv hävda sina rättigheter, och då välja att avstå ersättning. Dock hjälper ju inte det enskilda församlingar eftersom de ändå får betala den generella avgiften. Det kräver alltså att alla ska vara överens om systembytet för att det ska fungera.
Vad händer då med sånger som är skrivna av ”utländska” låtskrivare? Kan vi i Sverige säga att de inte kan få något betalt från Sverige, trots att vi använder deras musik?
Det känns även långt borta att hela musiksverige skulle omvärdera ersättningsmodellen för musik. Är det "kristen" musik (hur man nu definierar det) som ska undantas, eller är det all musik som används av en församling? Redan nu sätter ju STIM en gräns vid gudstjänstmusik, men det gäller ju inte konserter eller närradiosändningar, till exempel. Var skulle gränsen gå?
Löser modellen problematiken? Lindetorp lyfter risken att låtskrivare skriver kristna sånger för att tjäna pengar i stället för att ära Gud. Men att vara anställd som låtskrivare/musiker innebär väl samma risk? Alltså skulle betalningsmodellen inte förändra så mycket i den här frågan.
Det ska sägas att det i Sverige inte är så många kristna låtskrivare som får så mycket ersättning från STIM och CCLI att det skulle rubba deras motiv. Sedan kan det finnas en lockelse i att anpassa sitt skrivande efter efterfrågan, oavsett om man får betalt eller inte, men det behöver inte vara fel. Om målet är att nå ut med ett budskap är det ju klokt att presentera det på ett sätt som människor kan ta till sig, så länge budskapet inte förvanskas.
En annan risk som Hans Lindetorp lyfter är att stora musikdrakar premieras, tjänar pengar och "tränger ut" de mindre låtskrivarna och på så vis underminerar mångfalden. Lindetorps modell skulle teoretiskt sett ge de stora musikföretagen mindre ekonomiska muskler och därmed minska deras musikproduktion. Skulle det per automatik ge mer mångfald? Jag är inte säker på det. Jag tänker att mångfalden är mer beroende av att vi har olika musikinslag i våra gudstjänster och kanske olika typer av gudstjänster. Det är en kulturfråga mer än en pengafråga och dessutom en mycket omdiskuterad sådan.
[ Nils Börge Gårdh: I coronatid behövs en stödfond för kristna artister ]
Är det oviktigt vem som är låtskrivare? Det finns kanske en risk att låtskrivare äras i stället för Gud genom att deras namn står med när vi exempelvis projicerar en sång. Borde vi då skriva “Gud” som låtskrivare, för att ge honom äran? Nej, säger jag. Gud har ju skapat musiken, men det är ändå en människa som har uttryckt sig genom att skriva sången, även om det är till Hans ära. En sång är alltid en människas tolkning av vem Gud är eller vad han säger, och är skriven utifrån den människans upplevelse och perspektiv. Alltså kan vi inte hävda att Gud är ansvarig för att ha skrivit den, även om han i högsta grad kan vara inblandad. Gud använder människor och deras erfarenheter för att förmedla saker, men budskapet färgas alltid av förmedlaren, och det måste vi vara medvetna om.
Skulle vi då ange "låtskrivare okänd" på alla sånger, eller ta bort uppgiften helt? Låta alla sånger vara allmän egendom? Det kanske är en mer relevant fråga, men utan kontext förlorar sången en del av sitt innehåll. Om vi inte vet vem som skrivit den, hur ska vi då kunna ta del av historien bakom sången? Precis som med bibelordet kan en god sångtext ge mycket i sig själv, men om man får mer kontext, sammanhang och bakgrund så kan det öppna sig ett större djup. Ett exempel är Lina Sandells "Blott en dag" eller varför inte Steven Curtis Chapmans "Faithful".
För att nämna en biblisk referens kan vi gå till Psaltaren. Där står det oftast vem som skrivit psalmen, och ibland även i vilket sammanhang den är skriven. Det ger oss perspektiv som vi annars inte skulle ha haft.
[ Så kom sången till: ”Jag vill ge dig o Herre min lovsång” ]
Sånger innehåller ofta även någon slags undervisning och förmedlar en Gudsbild. Sådana budskap ska ju alltid prövas, och det kan man absolut göra enbart utifrån sångtexten, men avsändaren har också betydelse i sammanhanget. Gud kan använda vem som helst, men vilken källa budskapet har är en ledtråd i bedömningen. Det är ju låtskrivaren som står som ansvarig för innehållet i texten.
Sammanfattningsvis är det bra att fundera över vad som driver oss när vi skriver och väljer sånger, men tyvärr tror jag inte att Hans Lindetorps modell löser de problem han tagit upp.
Elin Gårdestig, låtskrivare
[ Hans Lindetorp: Mångfalden i den kristna musiken riskerar försvinna ]
