Det är på avstånd jag har följt debatten kring den nya tavlan i S:t Pauli kyrka i Malmö. Vi är många som för länge sedan upphörde att förvånas över liberaliseringen inom Svenska kyrkan och de återkommande fenomen genom vilka denna liberalisering tar sig uttryck. Men den debattartikel Sofia Tunebro och Helena Myrstener skrev i Dagen den 13 december utgjorde ett undantag – jag blev förvånad. Deras text (Hbtq-tavlan Paradiset är en hyllning till kärlek, sexualitet och omsorg) är bland det märkligaste jag har stött på. Bland annat skriver författarna följande:
”Om vi höll fast vid en biblicistisk tolkning av berättelsen i 1 Moseboken skulle vi inte ha samkönade vigslar i Svenska kyrkan. I den läsningen finns ingen plats för varken homosexuella par (finns det ens plats för kvinnas människovärde?) eller en nyansering av naturens och jordens tillstånd och roll. Kunskap är av ondo och Gud förvisar människan. Hur kan kunskap som befriar människor vara av ondo? Om vi inte vågade ställa frågor till den västerländska teologin alltsedan till exempel Augustinus, skulle kvinnan och ormen för alltid vara förbundna med varandra och sexualiteten skambelagd.”
Kommentaren om huruvida 1 Mos tillskriver kvinnan något människovärde är så orimlig att jag låter den förbli okommenterad. Jag nöjer mig med en högljudd suck.
Först och främst får man förmoda att författarna med ”biblicistisk tolkning” menar ”bokstavlig tolkning”, det vill säga den tolkning man kommer att göra om ”man läser texten som den står”. Följdfrågan blir naturligtvis hur den alternativa tolkningsmetoden ser ut. Att läsa texten som det står för att sedan, utifrån godtyckliga preferenser baserade på nuvarande tidsanda, klippa och klistra tills den passar och ”känns rätt”?
Nåja, det faktum att författarna medger att deras äktenskapssyn strider mot skapelseberättelsen är glädjande. Här sker ingen nytolkning av de texter som beskriver Guds plan med äktenskapet: en man och en kvinna. I stället tycks de köpa att den traditionella tolkning som har präglat den judeokristna traditionen i alla tider är en rimlig tolkning av 1 Mos. De vill helt enkelt inte ”hålla fast” vid den. I konsekvensens namn borde detta innebära att de i fortsättningen, i stället för att i liberalteologins sedvanliga anda förvrida Bibelns explicita texter om samkönade relationer (Rom 1; 1 Kor 6; 1 Tim 1), kommer att avvisa dessa som intoleranta, irrelevanta och destruktiva, snarare än missförstådda och av majoritetskyrkan feltolkade. Jag betvivlar att så är fallet, men åtminstone är uppriktigheten vad gäller 1 Mos uppfriskande. Vi tycks alltså vara överens om vad skapelseberättelsen lär om äktenskapets natur. Prästerna medger att deras praxis saknar förankring i 1 Mos.
Läs också Joel Halldorf: Hbtq-tavlan i Malmö går emot kyrkans teologi
När SVT intervjuade Sofia Tunebro var hon väldigt mån om att betona tavlans "tydligt lutherska grund". Själv är jag pingstvän, men låt oss vara ärliga: det enda lutherska med denna tavla är att den visar på total förtappelse. Låt mig i stället föreslå en sant luthersk (men primärt biblisk) grund: Skriften allena som yttersta rättesnöre.
Sedan kommer det som fascinerar mig mest med prästernas försvarsartikel. I sin kritiska framställning av den traditionella läsningen av 1 Mos ifrågasätter författarna bibeltextens budskap med denna retoriska fråga: ”Hur kan kunskap som befriar människor vara av ondo?” Nu nöjer sig alltså liberalteologerna inte längre med att framställa specifika, syndiga företeelser som välbehagliga inför Gud. Nu kritiserar de allsmäktig Gud för att Han från första början förbjöd människan att äta av den förbjudna frukten. För hur kan kunskap vara någonting negativt? Deras så kallade modiga frågor till bibeltexten leder således till en regelrätt hyllning av syndafallet! Av deras resonemang att döma hade dessa präster på frågan: ”Har Gud verkligen sagt?” svarat ormen: ”Vår bedömning är att Han har fel”. Otaliga bibeltexter gör sig påminda. Kan någon förneka relevansen i Rom 1:21–23? ”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor ...” Och vi vet alla vilken synd Paulus exemplifierar detta med i de följande verserna.
I all befogad irritation och sorg, vore det inte enklare och bättre för alla om dessa präster med likasinnade helt enkelt slutade att kalla sig för kristna? Säcken är tömd. Den har skakats och skakats och skakats och det finns inte längre något kristet innehåll kvar. Det som finns kvar är namnet. Men det är också allt. För allt bibliskt, väsentligt och kristet identitetsavgörande innehåll har ersatts med en människocentrerad, liberal och direkt hednisk filosofi som apostlarna hade betraktat med helig avsmak. Det räcker nu.
Nima Motallebzadeh, pingstpredikant och teologistuderande
Läs också Kyrkorådet i Malmö: Präster har inte rätt att sätta upp tavlor i kyrkan
