2016 var jag en av många medlemmar som valde att gå ur Kristdemokraterna. Jag såg det inte möjligt att stå kvar när partiledare Ebba Busch Thor tog beslutet att delta i Pride, med dess innehåll som starkt kontrasterar mot kristna värderingar.
KD:s partiledare motiverar sitt deltagande med att ingen ska behöva drabbas av hat och våld. Detta är redan en självklar demokratisk grundhållning som ska gälla alla människor och grupper i vårt samhälle, och det finns väsentligt bättre sätt att försvara den än att gå med i Pridetåget.
Hon säger sig också stå för principer som respekt, likabehandling och människovärde. Många andra går säkert i tåget under samma förevändning. Det är förstås sympatiskt. Problemet är bara att i själva programmet har dessa begrepp en mycket undanskymd roll. Inte minst gäller det ordet ”människovärde” som i likhet med tidigare år helt lyser med sin frånvaro i det digra festivalprogrammet. Antingen far Ebba Busch Thor medvetet med osanning i sin beskrivning av Pride, eller också har hon svalt betet och löper med i arrangörernas agenda att vrida hela samhället i deras ideologiska riktning.
Att delta i Pridetåget signalerar så mycket mer än det Ebba Busch Thor motiverar sitt deltagande med. Claphaminstitutets rapport "Det färgglada mörkret", som jag var med och skrev ifjol, var en granskning av Stockholm Prides program 2017, och visade att dess fokus låg på högst destruktiva inslag. Utöver det starkt relationsnormbrytande grundtemat var prostitution, droger och självskadebeteende inte bara saker som togs upp; de förespråkades av arrangörerna.
En samlad uppmaning från de forskningsrapporter vi utgick från kring exempelvis självskadebeteende var att personer och institutioner som möter människor med psykisk ohälsa behöver stå enade i att hjälpa dessa på rätt och långsiktigt sätt. Detta gäller inte minst den allt större gruppen unga som mår dåligt. Vår slutsats var att myndigheter och institutioner utifrån den kunskapen bör utvärdera och motivera sitt eventuella Pridedeltagande, samt sluta sponsra arrangemanget med skattemedel på miljontals kronor per år – resurser som skulle kunna användas så mycket bättre inom vård och skola.
Alla är självfallet fullt fria att gå i paraden så mycket de vill, men för en kristdemokratisk ledare borde det vara otänkbart att ställa sig bakom de ovan nämnda företeelser som inte bara är perifera inslag i Pride, utan tvärtom utgör ett centralt innehåll.
Ebba Busch Thor försöker också på ett osakligt sätt måla upp Lewi Pethrus som en bundsförvant. Pethrus grundade KDS 1964 som svar på två saker: den borttagna kristendomsundervisningen i skolan samt filmen ”491”, som handlade om att hämningslöst bryta mot alla tänkbara – främst sexuella – normer. Hur kan då partiledaren dels delta i ett evenemang vars uttryck hennes parti en gång bildades för att motverka, och dels påskina att Lewi Pethrus skulle förespråka det valet?
Partiledaren skriver vidare att hon inte står för "allt som sägs och görs under Pride". Här kommer i så fall ett enkelt råd: Gå inte dit då! Politiker och andra ledare brukar i andra fall hålla sig borta från arrangemang där det finns delar som strider mot hans eller hennes grundläggande principer. Pride bör inte heller i detta avseende behandlas annorlunda än andra sammanhang.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna sorg över det vägval som Ebba Busch Thor återigen gör, där hon sviker det uppdrag hon är satt att förvalta. Alla utsatta och behövande människor i vårt samhälle ska ges adekvat hjälp och långsiktig stöttning, men det görs bäst med värdigare grundhållning och uttryckssätt än det som förmedlas under Stockholm Pride.
Therése Ewert, samtalsterapeut och medförfattare till rapporten "Det färgglada mörkret"
