Platsen är Slottsbacken i Stockholm. Det är soligt, det är varmt och det är festligt. Ända tills det plötsligt blir mörkt. Flaskor flyger genom luften. En av dem träffar en treårig flicka. En man slås till marken och tar liggande emot en skur av sparkar, bland annat mot huvudet. På några sekunder har festen övergått i fasa.
Det jag beskriver ägde rum under Stockholm Pride för sexton år sedan, 2003. Det var då ett trettiotal aktivister från Nationaldemokraterna anföll manifestationen. Mannen som misshandlades grovt var Facunda Unia, pressassistent på Stockholm Pride.
Det finns en bitter ironi i de attacker som utförts, och fortfarande utförs, mot Pride-parader. För det var just trakasserier som ledde till att Pride grundades. Den 28 juni 1969 utbröt Stonewallupproret, som var en reaktion mot New York-polisens förföljelser mot stadens gay-klubbar. Det blev en vändpunkt för människor vars sexuella läggning gjort dem utstötta och föraktade. Året efter upproret hölls New York Pride, urcellen för alla Pride-tåg som hållits därefter.
Det är ingen hemlighet att det alltid har funnits friktion mellan kristenheten och hbtq-rörelsen, i Sverige lika väl som i resten av världen. Samtidigt är det i den kristna världen som hbtq-personers rättigheter är starkast och toleransen som störst. Det är en intressant paradox. Å ena sidan har delar av kristenheten spjärnat emot Pride, å andra sidan är det just kristendomen som betonar vikten av att se sig själv i andra – särskilt i den som är utstött och föraktad.
Ibland går jag i Pride, ibland gör jag det inte. Andra går varje år, många går aldrig. Till sist är det ändå inte medverkan i Pride som avgör huruvida någon är en god medmänniska. Men den som vill gå måste kunna göra det utan att bli bespottad. Som partiledare får jag leva med en hel del kritik. Men några av de hemskaste mail jag någonsin fått, fick jag när jag för första gången deltagit i paraden.
Jag vill uppmana alla som ogillar Pride, och min medverkan där, att rannsaka sig själva. Är detta rätt fråga att lägga energi på? Beter man sig som en god medmänniska när man i brevform släpper ut sitt otyglade raseri?
Jag står inte bakom allt som sägs och görs under Pride. Men jag kan inte bortse från att Pride handlar om och finns till för människor som både historiskt och i nutid har behandlats fruktansvärt illa. Om människor som vill kunna gå längs gatan hand i hand med den de älskar. Utan att utsättas för förakt, hot och våld.
Våldet är inte historia, det existerar fortfarande. En av fem hbtq-personer i åldern 16–25 år uppger att de utsatts för hot eller våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen. Det är dubbelt så många som bland andra unga. Utanför västvärlden är detta våld vardag. Inte heller detta kan vi blunda för. Vi måste tänka som Lewi Pethrus tänkte när han sa: ”Mottot för ett parti ska vara allas bästa”. Och ordet ”allas” förpliktigar.
Det har alltid funnits, och kommer kanske alltid finnas, frågor där hbtq-rörelsen och Kristdemokraterna landar i olika slutsatser. Men ingen kristdemokrat kan vara emot principerna om respekt, likabehandling och människovärde.
Så länge människor hotas och hatas på grund av sin läggning så kommer Pride att behövas. Så länge Pride behövs kommer det att behövas kristdemokrater som medverkar i Pride och visar hur vår politik stärker de mänskliga fri- och rättigheterna. Därför kommer jag att vara med i årets Pride-tåg.
Ebba Busch Thor,
partiledare Kristdemokraterna
Läs även | Kyrkoherde kritiserad efter nej till Pride
Läs även | Växjöskola tvingade elever gå i pridetåg
