Vi läser med stort intresse Jan Pilottis inlägg på Dagen debatt 10 juli 2019 om det viktiga arbetet att skydda alla barn mot sexuella övergrepp.
Det är naturligtvis mycket bra att diskutera hur förövare ska få hjälp, till exempel de som vill sluta begå övergrepp. Vi ser dock risker med förslaget som Pilotti beskriver om att ge förövare enbart behandling och inte straff om de frivilligt ger sig till känna och bekänner att de begår övergrepp.
En sådan strafflindring kan skicka fel signaler till såväl omvärlden, förövare som deras brottsoffer. Det kan se ut som en sorts amnesti och det kan leda till att brottet och brottsoffren förminskas.
Sexövergrepp är, som Pilotti betonar, ett mycket allvarligt brott som ofta skadar för livet, både fysiskt och psykiskt. Vi menar att ett brottsoffer för sexövergrepp behöver få se att omvärlden reagerar med kraft på våldet och orättvisan han/hon blivit utsatt för och tydligt talar om att det är ett brott som begåtts, en oacceptabel handling. Detta behövs eftersom just sexuella övergrepp ofta är förknippade med bland annat skam och självförakt hos offret samt rädsla och tvivel gentemot omvärlden som gör att det är svårt att berätta och räkna med att bli trodd. Det finns en risk att strafflindring ger signaler att brottet inte är allvarligt, att brottsoffren inte är viktiga och att deras skada inte är stor.
Tack vare metoo-uppropen har offer för sexuella övergrepp och trakasserier äntligen blivit synliga och trodda mer än förut. Länge har förövares straff och återanpassning varit i fokus medan brottsoffren har glömts bort, inte av illvilja utan av okunskap. Länge har ansvaret för upprättelse och försoning legat på offret. Det har varit offrets ansvar att snabbt förlåta, ibland utan att det finns en ordentlig bekännelse och omvändelse från förövaren, ibland utan att få bekräftelse på att övergreppet verkligen var ett brott.
Det finns många exempel både i samhället i stort och i våra församlingar på att en förövare, till exempel en manlig pastor eller ledare, får hjälp att komma tillbaka till sin tjänst och sitt uppdrag medan offren får klara sig själva. Hur många brottsoffer har inte blivit tvungna att lämna sin församling för att det blivit outhärdligt att fortsätta möta förövaren i kyrkan?
Sakta ökar nu kunskapen hos allmänheten om hur sexuella övergrepp skadar och förstör. Sakta ökar också kunskapen om att det kan ta, och får lov att ta, lång tid att förlåta en förövare. Strafflindring får inte leda till att den här viktiga utvecklingen går tillbaka och att det återigen blir brottsoffrens ansvar att upprätta förövarna.
Det låter nästan farligt enkelt när Jan Pilotti citerar Jesus ord till kvinnan som skulle stenas. ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” För brottsoffrens skull måste vi som kyrka naturligtvis fördöma de onda handlingarna och lägga ansvar på förövaren. Gud älskar rättvisa.
Bi Gudmundsson
Pernilla Eklund
Kristina Nylander
Heidi Staiger
Monica Svarfvar
Terapeuter i nätverket Tröst, med särskilt inriktning på överlevare av sexuella övergrepp och trauma. www.tröst.se
