Alf B Svensson skriver i Dagen (den 23 november) att könsroller skapar problem, men att vi samtidigt inte ska “blunda för fakta och acceptera att flickor och pojkar är olika”. De fakta som Svensson räknar upp är bland annat att “flickors hjärna mognar ett par år tidigare”, samt att män är “mer dominanta och aggressiva och vill ha mer sex”.
Svensson uttrycker en önskan att komma vidare bortom missförstånd. Det förutsätter att vi kan utgå ifrån just fakta. Men flera av de påståenden som Svensson räknar upp som fakta saknar belägg inom forskning.
Det finns ingen forskning som visar att flickors hjärnor mognar två år tidigare än pojkars. Det finns forskning där man kan se vissa generella skillnader mellan könen, exempelvis i språklig förmåga, men vad dessa studier framför allt visar är att det kan skilja upp till två år i språklig utveckling beroende på föräldrars bakgrund. Både flickor och pojkar till välutbildade föräldrar har betydligt snabbare språklig utveckling jämfört med barn till lågutbildade föräldrar. Sociala faktorer har alltså i detta fall större betydelse för utvecklingen än de biologiska.
Läs vidare: Alf B Svensson: Bemöt pojkar och flickor olika
När Svensson skriver om "ideologiskt färgade glasögon" blir det tydligt att han menar att han utgår från sanningen om barn och kön och att andras kritik mot honom är ideologiska och felaktiga. Men forskning är inte så enkel. Tvärtom finns det motstridiga fakta inom forskning, liksom motstridiga åsikter om hur forskning ska tolkas och tillämpas. Mänskligt handlande är komplext och det går inte att förklara exempelvis orsaker till aggressivitet på det förenklade sätt som Svensson gör.
Och om vi nu ska tala om ideologi kan vi fundera kring vilka effekter som Svenssons egna resonemang kan leda till: 1) könsdikotomin, där flickor och pojkar beskrivs utifrån tydliga olikheter, begränsar flickor och pojkar i könsroller, 2) genom att tillskriva människors handlingar utifrån deras biologi, som att killar är mer aggressiva, kan mäns våld mot kvinnor ursäktas – trots att Svensson själv markerar att vi måste lära pojkar att lösa konflikter utan att slåss.
Resonemanget riskerar att landa i att vi till viss del är dömda till vårt kön och till de egenskaper Svensson kopplar till dem. Det bygger på en idealistisk syn på biologi som grundläggande och mer sann än det sociala, det vill säga utifrån en klassisk könsrolls- och kön och genusteori.
Min egen tes, som har brett stöd i aktuell forskning, är att biologi och kultur samverkar på mycket mer komplexa sätt. Vi människor är olika. Genom att ställa upp människor i två uteslutande kategorier missar vi det mest centrala i forskningen: Att en flicka och en pojke kan dela mer könsmässiga faktorer än två pojkar. Det är inte ovanligt att kvinnor, speciellt under vissa perioder av livet, har högre halter av testosteron än vissa män.
Läs även: Frida Park: Normexperiment på förskolan en usel idé
Forskning har visat att män som sitter dömda för grova våldsbrott många gånger har höga halter av testosteron, men att det också finns män med höga halter av testosteron som inte uppvisar dessa tendenser till aggressivitet. Att testosteron påverkar mänskligt beteende är klarlagt, men vilka effekter höga halter av testosteron ger verkar samverka med sociala faktorer på sätt som vi ännu inte riktigt vet hur.
Sambandet mellan biologi och dominans och aggressivitet är alltså inte given. Snarare verkar gränsen mellan biologi och det sociala vara svår att dra. Pojkars våld behöver därmed förstås som en komplex kombination av biologiska och sociala faktorer, där könsnormer ingår.
Jag håller med om att könsroller skapar problem, men till skillnad från Svensson är jag övertygad om att lösningen inte är att ytterligare cementera dessa. I stället för att fostra flickor på ett sätt och pojkar på ett annat tror jag att lösningen är att möta individer utifrån de önskningar och intressen som de ger uttryck för. Det vore att på allvar ta av sig de "ideologiskt färgade glasögonen".
Det är nämligen dessa som får oss att begränsa flickor och pojkar i sina liv, många gånger med resultatet att de mår dåligt för att de inte riktigt passar in. Andra försöker överkompensera egenskaper som de märker att de förväntas ha.
Läs mer: Därför är frågan om genusflum så känslig
I arbetet för att flickor i framtiden inte så ofta ska drabbas av psykisk ohälsa, samt att pojkar ska bli mer socialt kompetenta, respektfulla och empatiska, menar Svensson att vi ska uppmuntra flickor och pojkar till det han kallar genuint kvinnliga och manliga egenskaper.
För mig är, tvärtom, egenskaperna att visa empati och att bry sig om varandra, liksom att vara modig och att kämpa, mänskliga egenskaper, som vi alla kan behöva. Att bemöta barn utifrån deras individuella önskningar och intressen vore att på riktigt ta av sig de ideologiskt färgade glasögonen, och i stället välkomna en stor variation av olika sätt att få vara flicka respektive pojke på.
Christian Eidevald, leg förskollärare, dr i pedagogik och docent
[ Klicka här för att kommentera artikeln på Dagens Facebooksida ]
