John van Dinther är en imponerande person rent fysiskt, ingen jag skulle vilja utmana i armbrytning. Han är klädd helt i svart, en vana han har sedan 30 år tillbaka. Alldeles nyligen fick han se en sångtext av Johnny Cash, som han tycker är en bra förklaring till hans eget klädval. Johnny Cash klädde sig i svart i solidaritet med de fattiga, de slagna, de sjuka, de ensamma och de fångna. En påminnelse om att det finns människor som behöver vår kärlek och omsorg.
Liksom Johnny Cash vill John van Dinther med hela sin person påminna om vårt uppdrag som kristna i världen.
Måhända är den svarta klädseln också en symbol för det djupa allvar, som jag tycker mig se i John van Dinthers personlighet. Han är orubblig i det som han anser vara Guds kallelse för hans liv. Ibland har vägen varit tung och kostnaderna höga, men han är som ett lokomotiv som tuffar fram på rälsen.
Han målar gärna i svart och vitt när han berättar om sitt liv, fast han säger själv att han blivit mer nyanserad med åren. Men han är fortfarande väldigt tydlig med vad han anser vara rätt och fel. En kristen ska leva helhjärtat för Gud, i praktiken innebär det ett ganska disciplinerat liv med offer både när det gäller materiella saker och tid. Hans ambition är att leva som han lär, fast som han ställer högre krav på sig själv än på sina medlemmar i församlingen New Life i Stockholm.
Berättelsen om John van Dinther börjar i södra Nederländerna, han är storebror med tre yngre syskon. Hans barndom avbröts abrupt en sommardag när han var åtta år. Han satt med sin mamma i trädgården och rensade bönor, samtidigt berättade hon om den familjehemlighet han kanske redan anat men nu fick bekräftad. Hans pappa var otrogen, han utsatte barnen för incest och han var alkoholist.
Fyra år senare lämnade pappan familjen definitivt. Han försvann tillsammans med mammans bästa vän. För John innebar det en tid av rotlöshet och eget missbruk. Trots att han gick om flera klasser i grundskolan lyckades han aldrig få något slutbetyg. Till slut gav rektorn upp och sparkade honom från skolan. Ryktet om honom spred sig snabbt i det lilla samhället.
– Trots att jag hatade min far kopierade jag hans livsstil. Jag slog min mamma och gjorde livet svårt för henne.
Egentligen vill John inte berätta mer om sin bakgrund. Han menar att missbruk och före detta missbrukare ofta förhärligas på ett märkligt sätt i kristna församlingar, medan människor som levt ett långt liv med Herren kommer i skymundan. Det finns något farligt i missbruket som kan följa med även in i det kristna livet, självkoncentrationen och behovet av att vara i centrum.
Själv vill han i dag vara en tydlig ledare, men han vill inte ständigt stå i centrum, han vill ha mångfald i förkunnelsen och i församlingen.
Men för att återgå till berättelsen om den holländske busen. Det var sommar, han var 16 år och tältade med sin två år yngre bror. Hans mamma var på semester i Tyskland och de yngre syskonen var någon annanstans, han vet faktiskt inte riktigt var. Kanske hade han fullt upp med att ta hand om sitt eget liv, få sin mat för dagen och en plats att vila på när kvällen kom. Hans energi räckte inte till att tänka på de yngre syskonen. Ända sedan pappan lämnade familjen tog han hand om sig själv, bland annat genom att anordna ett diskotek och att jobba hårt på bondgårdar.
En av dessa sommardagar kom att förändra Johns liv i grunden. Ett skepp med Jesusfolket åkte längs floden. De stannade till vid varje brygga och vittnade om sin tro.
– Jag tog emot budskapet om Jesus direkt, säger John. Inte för att jag kände ånger över mina synder, utan för att jag tyckte mig finna den kärlek som jag längtade så mycket efter. Jag kände mig verkligen ensam och behövde kärleksbudskapet.
Förvandlingen blev radikal i pojkhjärtat och det fick synliga konsekvenser. Han gick tillbaka till skolan och bad rektorn att få en chans till, samtidigt lovade han sig själv att bli skolans bäste elev om han fick chansen. Han klarade sina egna föresatser med bravur och hans förvandlingsnummer blev stoff i lokaltidningarna. Det ledde också till att både hans mor och hans flickvän blev frälsta.
Men han fick också känna på verklig isolering och ensamhet. Han blev en udda figur på grund av sin nyvunna tro. I samband med att han blev kristen, fick han en tillsägelse om att stänga diskoteket som han drivit med undergroundmusik och öppen hantering av droger. Det var ingen idealisk miljö för en ung kille, det inser han själv, men det var förödande för honom att bli lämnad ensam utan vänner. Han och hans flickvän Ineke, som senare i 20-årsåldern blev hans fru, hade inte heller kontakt med någon kristen församling. Det han lärde sig då försöker han tillämpa i sitt församlingsarbete i dag. Människor behöver ett sammanhang, det går inte att rycka upp de nyfrälsta och be dem komma till församlingen. Församlingens uppgift är att gå till de nyfrälsta att finnas i deras eget sammanhang. Människor behöver ett nätverk, en kristen familj där de kan växa upp.
I och med att John blev kristen började han studera ivrigt, inte bara i skolan utan också det Johannesevangelium, som han fått som gåva av Jesusfolket.
– Jag måste ligga steget före de andra, för att kunna vägleda dem som kom till tro.
Han blev väldigt häpen några månader senare när han kom i kontakt med en kristen församling och insåg att han bara hade en liten del av Bibeln. Han som trodde sig kunna hela Bibeln insåg att han bara läst en liten del.
John drev pionjärarbete redan som nyfrälst och som det var i tonåren har det förblivit ända tills nu, då John fyller 50 år senare i år. Det är församlingsplantering, nya visioner och stor tro som präglar honom. Han är en riktig ledartyp, med stor handlingskraft. Ibland har kraftfältet blivit så starkt att medarbetarna runt omkring inte orkat hänga med. Alla har inte fått John van Dinthers kraftiga fysik och härdade psyke.
John fick gå en hård skola, kan man säga, hemma i Holland. De första åren som kristen och nygift arbetade han som undersköterska med neurologiskt sjuka och döende cancerpatienter. Han hade inte de nödvändiga baskunskaperna för att få söka till undersköterskeutbildningen men på sex veckor läste han in en tvåårig utbildning. När han senare fick jobb som socialarbetare fortsatte han och intensivläsa för att få de nödvändiga meriterna.
Det var tydligt att hans kall gällde människor som inte kände Gud; sjuka, missbrukare och människor på livets skuggsida. Samtidigt som han utövade sitt yrke på dagarna upplät han också sitt hem för människor som behövde stöd, med den påföljd att hans hem rensades på värdesaker.
Nej, vägen har inte alltid varit lätt. Men John van Dinther uppfattar Kristi kärlek som kontrast till den världsliga kärleken. Det gäller att ge upp allt sitt eget för andras skull, att bli de andras tjänare. Därför blir intervjun med honom heller aldrig riktigt personlig. Att prata om sig själv vore att ge sitt ego för stor plats.
Visst finns det saker som han själv tycker om, som att vara ledig och sitta vid vatten gärna med ett fiskespö i handen. Han gillar också att läsa, John Grisham till exempel. Löpbandet som står uppställt i hemmakontoret, försöker han också använda regelbundet.
Såg och skruvdragare är inte obekanta verktyg för honom. Han har precis byggt om sitt eget radhus i en av Stockholms äldre förorter, Spånga. Men där som i så många andra fall har han inte gjort det för sig själv utan för att huset ska bli mer ändamålsenligt för fler än den egna familjen.
Under de trettio år som John och Ineke haft ett gemensamt hem har de i 23 av dessa år alltid haft fler personer än bara den egna familjen boende hos sig. I mitten och slutet av 1980-talet reste de ofta till Asien, de var verksamma inom Ungdom med Uppgift med inriktning på församlingsplantering i Asien.
Från början var tanken att John och Ineke skulle åka till Asien och grunda en församling, men när han kom hem från studier i USA kände han kallelsen att åka till Stockholm och grunda en församling här i stället. Det har nu gått 13 år sedan han grundade New Life och mycket har hänt. Allt blev inte som han tänkt sig. Ingen går fri från prövningar.
– Det går inte att säga vad olika saker beror på. Jag tror att vi alla får uppleva lidande, men mitt i lidandet finns Guds nåd. Vi lever i en brusten värld, där vi får uppleva frukterna av brustenheten.
Han önskar att han ska få sluta ögonen för sista gången i Stockholm, staden han lärt sig älska, eller rättare sagt dess invånare. Fram till dess tänker han ösa på med kol så att lokomotivet kan fortsätta på rälsen som är utlagd.
